Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 208 —

inte tills vidare. Nej, nu får jag väl ge mej åv. Jag ska till fähuset och mjölka korna.

Annes illusioner rörande frierier hade på de senaste åren fått så många knäckar, att det just inte var mycket kvar av dem. Därför kunde hon skratta gott åt denna senaste upplevelse, utan att känna något hemligt styng i hjärtat. Längre fram på kvällen härmade hon stackars Sam för Janet, och båda hade mycket muntert åt hans lilla plan att skaffa sig en fru för att få en dugande hjälp med lantbruket.

En eftermiddag, då Annes vistelse i Valley Road led emot sitt slut, kom den gamle kusken från John Douglas' gård åkande i fullt trav för att hämta Janet.

— Fröken ska komma upp till vårt så fort som möjligt, sade han. Nu ligger nog ändå gamla frun rejält för döden, se'n hon låtsat göra det i tjugo år.

Janet sprang efter sin hatt. Anne frågade, hur den gamla fruns tillstånd var.

— Hon varken skriker eller jämrar sig, sade kusken, och det är just det, som gör, att jag tror det nu blir allvar utav. Annars brukar hon ju hålla ett fasligt väsen och vara alldeles omöjlig med att vilja kasta sig ur sängen. Nu ligger hon styv och stel som en stock och säger aldrig ett kvitt. Och när fru Douglas tiger still, då är hon allt bra nog skral.

— Ni tycker inte om gamla frun på gården? frågade Anne nyfiket.

— Jag tycker om rejäla kattor med svans. Men kattor, som ska föreställa fruntimmer, di borde allt ligga på sjöbotten, ljöd den gamle kuskens något orakelmässiga svar.

Janet kom hem i skymningen.

— Nu är det slut däruppe, sade hon trött. — Fru Douglas dog strax efter det jag kommit. En enda gång talte hon till mig. “Nu gifter du dig väl med John?” sa hon. Det skar mig i hjärtat, Anne. Tänk att Johns egen mor kunde tro, att jag inte ville gifta mig med honom, så länge hon var i livet! Inte kunde jag heller svara ett ord — det stod så många andra ikring