— 209 —
henne. Men jag var glad att åtminstone John just då var i andra ändan av rummet.
Janet satte sig ned och började gråta i sin näsduk. Men Anne gick ut i köket och lagade i ordning åt henne en skön nattdryck av sjudande hett te med ingefära och citronsaft. Anne upptäckte visserligen senare, att hon tagit malen vitpeppar i stället för ingefära, men Janet märkte aldrig skillnaden.
Kvällen efter begravningen sutto Janet och Anne i solnedgången på den lilla verandan åt husets framsida. Vinden hade lagt sig till ro bakom skogsbrynet, och granna kornblixtar flammade med korta mellanrum på himlen i norr. Janet har sin missklädande svarta klänning och var ovanligt litet till sin fördel med ögon och näsa eldröda av gråt. Många ord växlades ej, ty Janet tycktes rent av bli stött över Annes försök att muntra upp henne. Hon föredrog tydligen att ohejdat ge sig hän åt sin sorg.
Plötsligt knäppte det i grindlåset, och John Douglas kom med långa steg klivande uppför sandgången. Han hade så bråttom, att han tog ginaste vägen rakt över en geraniumrabatt. Janet reste sig. Detsamma gjorde Anne. Anne var lång och ståtlig och bar en vit klänning, som lyste i skumrasket, men John Douglas såg henne inte.
— Janet, sade han, vill du bli min hustru?
Orden bröto fram nästan explosivt – som om han velat säga dem i tjugo års tid och med våld måste tränga dem tillbaka. Men nu måste de komma före allting annat.
Janes rödsvullna ansikte antog en nyans ännu starkare purpurfärg.
— Varför har du aldrig sagt mig detta förut? frågade hon långsamt.
— Jag kunde inte. — Hon — mamma — avtvang mig ett löfte att aldrig tala rent ut med dig. I tjugo år har hon legat som förgjord, som bunden av trolldom… Aldrig trodde jag, hon skulle komma att leva så länge. Och hon tiggde och bad, att jag skulle lova henne att inte fria till dig, så länge hon var i livet. Jag ville inte lova något sådant, inte ens den tiden
