Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 211 —

— I nästa månad. Det kommer naturligtvis att firas i all stillhet. Folk kommer nog att prata förskräckligt — säga att jag slog ned på John precis som en rovfågel, så fort hans stackars mor lagt igen sina ögon. John ville, att rätta förhållandet skulle bli känt, men jag sa: “Nej, John, hon var ändå din mor, och den där hemligheten förvarar vi oss emellan, utan att kasta någon skugga över hennes minne. Jag frågar inte efter vad folk pratar, nu när jag själv vet sanningen. Det betyder inte ett jota. Låt det alltsamman ligga begravet med den döda”, sa jag åt honom. Och till sist så fick jag honom att ge med sig.

— Du har sannerligen ett mycket mera förlåtande sinnelag än vad jag skulle kunna ha, sade Anne litet förtrytsamt.

— När du hunnit till min ålder, kommer du att se olika på en hel hop saker och ting, sade Janet stilla. — Ett av de ting vi lära oss, alltefter som åldern kommer, är att förlåta. Det faller sig lättare för en vid fyrtio år än det gjorde vid tjugo.


XXXIV.
Det sista året vid högskolan.

— Här är vi nu allihop tillbaka igen, trevligt solbrända och färdiga att åter starta i kapplöpningen mot lärdom och berömmelse, sade Phil, i det hon med en lättnadens suck satte sig ned på en kappsäck. — Är det inte livat att återse det hederliga gamla Tjället? Och tant Jimsey — och de allra som lalaste kattorna! Jag tycker det ser ut, som om Häxan blivit av med ännu en flik ur örat?

— Häxan skulle vara den älskligaste katt i kristenheten, även om hon vore alldeles öronlös, svarade Anne från sin koffert, medan Häxan snodde runt i hennes knä, vild av återseendets fröjd.

— Är du inte fasligt glad att ha oss här igen, tant lilla? sporde Phil.

— Jo för all del. Men jag önskar ni ville plocka en liten smula i ordning efter er, sade tant Jamesina i klagande ton och med en hopplös blick på det kaos av koffertar, resväskor, kapp-