— 212 —
kappsäckar och knyten, varav de fyra skrattande flickorna omgåvos. — Ni kan ju prata ert lystmäte i afton. Arbete först och lek sedan brukade vara mitt valspråk, när jag var flicka.
— Den ordningen har vår generation totalt kastat om, tant lilla. Vårt valspråk är att först leka och sedan jobba. Man jobbar så väldigt mycket bättre, om man haft riktigt kul dessförinnan.
— Ska du nu äntligen gifta dig med en präst, sade tant Jamesina, i det hon lyfte upp Josef i sitt knä och tog i håll med sin stickning och sålunda fogade sig i det oundvikliga med det älskvärda behag, som gjorde henne till en krona bland husmödrar — ska du nu äntligen gifta dig med en präst, får du allt höra upp med att begagna sådana där fasliga uttryck som »jobba» och »kul».
— Varför det? sade Phil förundrad. — Varför ska en prästfru nödvändigt behöva tala så förskräckligt vårdat? Jag kommer ta mej sjutton inte att göra det. Varenda familj på våran gata talar sån’t där — bildspråk, och de skulle tycka, att jag vore odrägligt mallig — jag menar, för din skull, lilla tant Jimsey — snobbig och högfärdig, om jag inte talte som de.
— Har du underrättat din familj om, att du skaffat den en svärson? frågade Priscilla, som satt och matade Kisse Sara med läckerbitar ur sin frukostkorg.
Phil nickade. — Jo jo men san.
— Hur togs det upp?
— Å, mamma blev rasande. Men jag stod fast som hälleberget — just jag, Philippa Gordon, som förr i världen aldrig kunde fatta ett beslut. Farsgubben tog det mera med ro. Pappas egen farsa var präst, så att hans hjärta ömmar i alla fall en liten smula för prästrockar. Jag tog Jonas med mig hem en dag, sedan mamma något lugnat sig, och han tjusade till dem båda. Men mamma kunde naturligtvis inte för sin död hålla sig från att under vartenda samtal pika honom för att han korsat hennes planer rörande min framtid. Å nej, min sommarlovstig har inte precis varit strödd med rosor, kära flickor. Men — jag har fått min vilja fram, och jag har Jonas. Resten spelar ingen roll.
