Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 214 —

gilla. Vad jag skrattade åt dem, de stackars pojkarna! Där var till exempel Jim Elwood — han brukade gå och drömma vaken och visste aldrig, vad som försiggick omkring honom. Han fick inte klart för sig, att jag sagt nej till hans frieri förrän ett år efter. När han gift sig, åkte han och hustrun en kväll hem i släde på väg från kyrkan, och frun trillade vid en krök av vägen ur släden, men aldrig märkte han det… Så var det Dan Winston. Han satt inne med otroligt mycket vetande. Han visste besked om allting i denna världen och det mesta i den kommande. Varenda fråga kunde han besvara, till och med om den rörde dag och timme för den yttersta domen. Milton Edwards var riktigt hygglig, och honom tyckte jag om, fastän det aldrig blev giftermål av mellan oss. För det första var han nog litet inskränkt och mycket trög, när det gällde att fatta ett skämt, och för det andra så friade han aldrig. Horatio Reeve var nog den trevligaste av mina »bekanta gossar». Men när han berättade en rolig historia, vilket han mycket gärna gjorde, så krusade han ut den med en massa tillägg. Litet lögn pryder tal, heter det ju — men i fråga om honom kunde man aldrig veta, hur mycket som var sanning i det han berättade, så brukade han skarva och dikta ihop på fri hand.

— Nå, de andra, du älskansvärda tant?

— Ge er i väg och packa upp era koffertar, sade tant Jamesina och hötte åt dem med Josef i stället för med strumpstickan, som hennes mening var. — De andra voro alldeles för hyggliga att göra narr utav. Jag skall hålla deras minne i heder. Det står en ask med blommor inne i ditt rum. Anne. De kom för ungefär en timme sedan.

Efter den första veckan övergingo flickorna i Carolinas tjäll till ett intensivt pluggande och gnodde av alla krafter. Detta var ju deras sista år vid högskolan, och det gällde att förvärva sig så många utmärkelser som möjligt. Anne koncentrerade sig som förut på den engelska litteraturen, Priscilla var oskiljaktig från sina klassiska författare, och Phillipa brydde sin hjärna med den högre matematiken — för att fägna Jonas. Ibland blevo de trötta och leda på alltihop, ibland fällde de