Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 215 —

totalt modet och tyckte, att vad de nu möjligen kunde vinna — inte motsvarade det mödan och besväret.

I en sådan nedslagen sinnesstämning steg Stella en regnig novemberkväll uppför trappan till det blå rummet, där flitens lampa brukade brinna till sent in på natten. Anne satt på golvet inom den lilla ljuskrets, som besagda lampa spred, och omkring henne låg en massa tillskrynklade manuskript.

— Vad i alla dar håller du på med?

— Å, jag tittar igenom lite gammalt skräp från Historiska klubben. Jag behövde ruska upp mig en smula — jag har pluggat, tills det började skymla för ögonen på mig. Då gick jag upp och började gräva i min koffert och fick tag i de här. De är så genomdränkta av tårar och tragik, att man kan skratta sig fördärvad åt dem.

— Jag känner mig själv ganska hängfärdig, sade Stella och kastade sig ned på Annes liggsoffa. — Allting är så meningslöst. Vad strävar och bråkar vi för? Till och med mina tankar är gamla. Varenda en av dem har jag tänkt förut. Vad tjänar det egentligen till att leva, Anne? Helst när man inte är en sådan där pliktflammande natur som du.

— Hjärtunge lilla, det är när hjärnmaskineriet blir litet osmort, som man talar så där. Och så är det vädret. En kväll med hällande regn efter en ändlös arbetsdag kan just göra en litet mörk i hågen. Men nog vet du, att det är stor idé med att leva.

— Det är väl, det, då. Men mitt förstånd fattar det inte just nu.

— Bara tänk på alla de ädla och upphöjda själar, som ha levat och verkat i världen! sade Anne och blickade fundersamt in i lampskenet. — Är det inte mödan värt att komma efter dem och få ta i arv allt vad de kämpat sig till? Och tänk på alla de storslagna naturer, som leva i våra dagar och av vilkas ingivelser vi kunna få del! Och alla de stora andar, som skola komma efter oss! Är det inte ett härligt värv för oss att arbeta efter förmåga och bereda dem väg — kanhända göra om också bara ett enda steg på deras väg lättare.

— Mitt usla förstånd ger dig rätt, Anne. Men mitt hjärta