Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 221 —

göra ett gynnsamt intryck… Till Anne hade framträngt en del skvaller rörande familjens Gardners åsikt om sonens och broderns »blinda förälskelse». Roy måste ha använt hela sin övertalningsförmåga för att genomdriva detta besök. Anne visste, att hon komme att vägas på väg. Men av det faktum, att modern och systrarna godhetsfullt samtyckt att göra visit hos henne, förstod hon, att de med eller mot sin vilja räknade med den möjligheten, att hon förr eller senare komme att tillhöra deras familj.

— Jag ska vara precis mig själv. Jag krusar inte dem och lägger absolut inte an på att tjusa till dem, även om jag kunde, tänkte Anne högdraget.

Men hon funderade på, vilken klänning hon skulle bära lördagskvällen och undrade mycket, om det nya modet med hög håruppsättning skulle passa henne bättre än det gamla. Jennie Coopers bjudning hade förlorat sitt intresse för henne. När hon gick och lade sig, hade hon bestämt sig för att på lördagen bära sin bruna chiffonklänning, men hon skulle sätta upp håret som vanligt i en lös knut i nacken.

På fredagens eftermiddag hölls ingen föreläsning på högskolan. Stella passade på tillfället att redigera en skämttidning till Vitterhetsförbundets nästa sammanträde och hade slagit sig ned vid ett bord i ett hörn av förmaket, omgiven av högar av anteckningar och manuskript, som hon låtit falla på golvet. Stella försäkrade alltid, att hon ej kunde få ur sig en rad, såvida hon ej fick slänga undan vartenda ark, så fort det var färdigskrivet. Anne i viyellablus och mörkblå kjol och med håret ganska rufsigt efter en promenad i blåst satt på skräddarevis mitt på golvet och retade Kisse Sara med ett kycklingben. Josef och Häxan lågo båda hoprullade i hennes knä. En varm doft av socker och inkokta plommon fyllde huset, ty Priscillas verksamhetsbegär hade i dag ställt henne framför köksspisen. Rätt som det var kom hon in, draperad i ett väldigt köksförkläde och med en sotfläck mitt på näsan, för att visa tant Jamesina den chokladtårta, som hon nyss med stor talang glacerat.

I detta högintressanta ögonblick ljöd portklappen. Men ingen