Hoppa till innehållet

Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 222 —

brydde sig om att gå och öppna utom Phil, som väntade en pojke med en hatt, som hon köpt samma dags förmiddag, och därför rusade upp. På yttertrappan stod fru Gardner med döttrar.

Anne kravlade sig skyndsamt upp ur sin sittande ställning, tömde samtidigt ut de båda förargade kattorna ur våden på sin klänningskjol och förde rent mekaniskt kycklingbenet över från den högra handen till den vänstra. Priscilla, som skulle ha nödgats på sin reträtt till köket springa tvärs över rummet, tappade all besinning, makade in chokladtårtan under en dyna på braspallen och rusade som en galning uppför trappan. Stella började nervöst plocka med sina manuskript. Blott tant Jamesina och Phil förblevo vid sina fulla fem. Tack vare deras själsnärvaro sutto snart samtliga placerade i soffa och på stolar, till och med Anne. Priscilla kom ned, utan förkläde och med tvålglans där förut sotfläcken suttit, Stella hade från sin vrå utplånat alla spår av redaktionsbyrå, och Phil räddade situationen genom att släppa på en ström av ledigt småprat.

Fru Gardner var lång och smärt och såg bra ut. Hon var utsökt väl klädd, och från hennes väsen utstrålade en hjärtlighet, som föreföll en liten smula konstlad. Aline Gardner var en yngre upplaga av modern, minus hjärtligheten. Hon försökte vara vinnande och trevlig, men hon kunde ej frigöra sitt sätt från någonting beskyddande och överlägset. Dorothy var en pigg liten yrhätta. Anne visste, att hon var Roys älsklingssyster, och kände sig genast dragen till henne. Hon skulle ha till det yttre mycket liknat Roy, om hon haft drömmande mörka ögon i stället för spelande och skälmska ljusbruna. Tack vare henne och Phil avlopp visiten mycket bra, frånräknat ett visst tryck i luften och två något störande händelser. Häxan och Josef, som överlämnats åt sina egna, alls icke föraktliga resurser, började leka tafatt och rusade i sitt vilda lopp upp i och tvärs över fru Gardners sidenklädda knä. Fru Gardner lyfte sin stånglornjett och betraktade deras bortdykande baktassar och krumböjda svansar, som om hon aldrig förut sett en katt, och Anne, som inte kunde hålla