— 230 —
hade jag en gång en ungherre, som fjäskade lite smått för mig, jag rådde honom att göra så med sina utstående öron, och det blev mycket bättre. Men mig, som gett honom det goda rådet, förlät han aldrig.
— Moody Spurgeon är en mycket allvarligt sinnad ung man, gäspade Stella. — Hans tankar syssla med viktigare ting än hans egna öron. Som tant vet, ämnar han bli präst.
— Nåja, vår Herre ser nog inte så noga till öronen, sade tant Jamesina och höll genast inne med all kritik av Moodys yttre. Tant Jamesina vördade prästkappan till och med hos den ännu ej prästvigde teologie studeranden.
XXXVII.
I strandpaviljongen.
— Kan man tänka sig — i dag om en vecka är jag åter hemma i Avonlea, sade Anne och lutade sig över den koffert, vari hon höll på att lägga ned fru Lyndes patentstickade, granna filtar. — Det ligger en stor tjusning i denna tanke. Men i dag om en vecka har jag också för alltid skilts från Carolinas tjäll! Ohyggliga verklighet!
— Jag undrar, om allt vårt skratt skall gå igen som genljud i fröken Linas och fröken Marias oskyldiga flickdrömmar, sade Phil fundersamt.
Fastern och brorsdottern väntades nu hem, efter att ha färdats över större delen av det beboeliga jordklotet. I ett nyligen anlänt brev skrev fröken Carolina:
»Vi äro tillbaka den andra veckan i maj. Jag är beredd på, att Carolinas tjäll kommer att te sig skäligen oansenligt, sedan vi skådat pyramiderna och konungaborgarna i Karnak, men jag har alltid trivts bäst där det inte varit alltför högt i taket. Och skönt skall det kännas att åter vara hemma. När man sent fram i livet ger sig ut på resor, frestas man att anstränga sig över hövan, ty man vet, att man inte har lång tid på sig, och härvidlag om någonsin gäller det, att aptiten kommer, medan man
