— 232 —
— Vad ska du göra med Häxan? frågade Phil, när detta priviligierade husdjur kom tassande in i rummet.
— Henne ska jag ta hem med mig jämte Josef och Kisse Sara, förkunnade tant Jamesina, som följde Häxan i spåren. — Det skulle vara bra illa gjort att skilja kattorna åt, sedan de lärt att trivas med varandra. Den lärdomen kan vara ganska svårförvärvad både för människor och djur.
— Jag är ledsen att behöva skiljas från Häxan, sade Anne och strök sin kisse ömt, men det skulle vara lönlöst att ta henne med till Grönkulla. Marilla har aldrig kunnat med kattor, och Davy skulle plåga livet ur henne. För resten tror jag inte, att jag kommer att stanna hemma så särdeles länge. Jag har fått mig erbjuden föreståndarinneplatsen för högre allmänna läroverket i Summerside.
— Ska du ta emot den? undrade Phil.
— Jag — jag har ännu inte bestämt mig, svarade Anne och rodnade till.
Phil nickade förstående. Anne kunde naturligtvis inte göra upp några bestämda planer, förrän Roy förklarat sig. Det skulle han snart göra — det var inget tvivel om det. Inte kunde man heller tvivla på, att Anne skulle svara ja, när han frågade: vill du bli min?
Anne själv var fullt belåten med att iakttaga en lugnt avvaktande hållning. Hon hyste mycket varma känslor för Roy. Visserligen hade hon trott, att den stora och djupa kärleken skulle kännas på annat sätt, men med ett stänk av trött missmod frågade hon sig själv, om väl någonting i livet motsvarar de föreställningar man gjort upp i sin fantasi. Det var den gamla besvikenheten i samband med diamanten, som hon erfarit i sin barndom — just den besvikenhet hon känt, då hon för första gången sett det kalla vattenklara glittret i stället för det purpurrött lågande strålglans, som hon väntat. »Så hade jag aldrig tänkt mig en diamant», sade hon. Men Roy var en rar gosse, och de skulle bli lyckliga med varandra, även om ett visst något, omöjligt att ge form åt i ord, för henne försvunnit ur livet.
