— 233 —
När Roy kom upp längre fram på kvällen och föreslog Anne en promenad i parken, visste alla i Tjället, vilket hans ärende var, och alla visste eller trodde sig veta, vad Anne komme att svara.
— Anne är en flicka, som haft tur med sig i livet, sade tant Jamesina.
— Kan så tyckas, sade Stella och ryckte på axlarna. — Roy är hygglig och trevlig — ja för all del. Men inte har han någonting inom sig.
— Hade han friat till dig, så hade det kanske låtit lite annorlunda, Stella, sade tant Jamesina milt förebrående. — Det finns ett ordstäv om räven och rönnbären.
— Mycket sant, men det är inte tillämpligt härvidlag, sade Stella utan att låta sig bekomma. — Jag älskar Anne, och jag tycker bra om Roy. Varenda människa säger, att hon gör ett utmärkt parti, och hon har på senare tider till och med vunnit fru Gardners höga gillande. Lägger man samman allt detta, skulle vi väl verkligen få ihop ett äktenskap av den sällsynta sort, som lär stiftas i himlen, och ändå har jag mina dubier. Nu får du själv stava och lägga samman, tant Jamesina.
Roy uttalade de betydelsefulla orden i den lilla strandpaviljongen på udden, där de suttit och språkat den regniga dagen, då de råkats första gången. Anne tyckte det var mycket stämningsfullt, att han valt just den platsen. Och hans kärleksförklaring gavs i så vackra ordalag som om han, likt en av Ruby Gillis’ friare, tagit den ur Brevställare för unga älskande. Den gjorde sig också utmärkt. Ärlig och uppriktig var den därjämte. Det kunde inte vara tu tal om, att inte Roy menade vad han sade. Ingen falsk ton skorrade i välljudet. Anne kände, att hon borde försmälta i stilla lycksalighet. Men hennes känslor hade ingalunda nått den värmepunkten — hon fann sig tvärtom märkvärdigt sval. När Roy tystnade för att få sitt svar, öppnade hon munnen för att uttala det ja, som skulle bestämma över bådaderas öde.
Men då — då skälvde hon till, som om hon skådat ned i en avgrund och häftigt ryggat tillbaka. Och hon upplevde ett
