— 244 —
mitt stackars lilla hjärta. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så olycklig, som jag var under den vandringen hem. Det hade inte varit min mening att vara stygg. Lizzie Cameron hade bett mig gå med hem till henne, och det hade jag gjort, utan att veta, att det var orätt av mig att skilja mig från de stora systrarna. Och nu väntade mig mitt straff. När vi kommit hem, släpade min syster mig in i köket, där mamma i skymningen satt framför elden. Mina stackars små knän darrade, så att jag knappt kunde stå. Och mamma – hon lyfte mig upp i sin famn, utan ett ovänligt eller förebrående ord, kysste mig och tryckte mig till sitt hjärta. — »Jag var så rädd du skulle ha gått vilse, min lilla stumpa», sade hon ömt. Jag kunde se, hur kärleken lyste i hennes ögon, när hon såg ned på mig. Inte fick jag några snäsor eller några bannor för vad jag gjort — hon bara sade åt mig helt milt, att jag aldrig fick gå någonstans utan att be om lov. Mycket kort därefter dog hon. Det är det enda mera utpräglade minne jag har av henne. Är det inte vackert?
Anne kände sig mera ensam än någonsin, när hon vandrade hem och begav sig framåt Björkstigen, Violernas dal och Pil, pil, susa. Den vägen hade hon inte gått på många månader. Aftonsolen hade slocknat i purpurskimmer. Luften var mättad med blomsterdoft — den kändes nästan tung att inandas. Stigens björkar hade från spensliga telningar förvandlats till fullt utvuxna träd. Allting var förändrat. Anne kände, att hon skulle vara glad, när sommaren nått sitt slut och hon själv rest sin väg för att åter taga i håll med arbetet. Då kanske inte livet skulle förefalla så tomt. Men vart hade all romantik tagit vägen?
XXXIX.
Anne läser i uppenbarelseboken.
Herrskapet Irving kom tillbaka till Ekostugan över sommaren, och där tillbragte Anne tre lyckliga veckor i juli månad. Fröken Lavendel hade inte förändrats. Detta var emellertid i hög
