— 243 —
världen, sade fru Allan och strök den nyföddes lena kind. — Och varje nybliven mamma tycker, att hennes egen lille unge är den sötaste och raraste, som finns.
Fru Allan, den forna prästfrun och en gång Annes lärarinna, befann sig på besök i Avonlea, för första gången sedan hon flyttat från orten. Hon var lika gladlynt, vänlig och deltagande som någonsin. Hennes gamla vänner bland flickorna hade med hänförelse hälsat henne välkommen. Den nya prästfrun hade nog sina utmärkta sidor, men någon »besläktad själ» var hon inte.
— Vad jag längtar efter, att han ska bli stor nog för att börja tala, suckade Diana. — Tänk att få höra honom säga »mamma»! Och jag har föresatt mig, att hans första minne av mig ska vara gott och vackert. Det första minne jag har av min egen mor är, att hon daskade till mig för någonting, som jag hade gjort. Jag är säker på, att jag hade förtjänat det, och mamma har alltid varit en rar mor, och jag håller innerligt mycket av henne. Men jag har ofta tänkt på, att det vore så roligt, om min första hågkomst av henne vore mera tilltalande.
— Jag har ett enda minne av min mor, och det är det ljuvaste av alla mina minnen, sade fru Allan. — Jag var fem år gammal, och jag hade fått lov att en dag följa med mina båda äldre systrar till skolan. När undervisningen var slut, gingo båda mina systrar hem i olika sällskap, och vardera av dem trodde, att jag var med den andra. Men jag hade i stället följt med en liten flicka, som jag lekt med under fristunderna. Jag gick med hem till henne, hon bodde nära skolan, och där började vi leka i hennes sandhög och baka kakor. Vi hade förtjusande roligt, när min äldre syster kom störtande, andfådd och förargad.
»Din elaka unge», ropade hon, grep tag i min motsträviga arm och drog mig med sig. »Du ska genast komma hem. Och vänta du! Mamma är så förfärligt ond. Du får smäll av henne så fort vi kommer hem.»
Jag hade aldrig förut fått smäll. Sorg och förfäran fyllde
