— 247 —
älskat honom. Det visste hon nu. Hon förstod nu, att lika litet som hon skulle kunna hugga av sin högra hand och kasta den ifrån sig, lika litet skulle hon hädanefter kunna hålla Gilbert ur sitt liv. Men den vetskapen hade kommit för sent — ej ens tids nog för den bittra trösten att få sitta hos honom in i det sista… Om hon inte varit så blind — så förstockat dåraktig och blind — hade hon nu kunnat ha rättigheten att få gå till honom. Men han skulle aldrig veta, att hon älskade honom — han skulle gå ut ur livet i den tron, att han var henne likgiltig. O, vilka mörka år av tomhet, som sträckte ut sig framför henne! Hon kunde inte genomleva dem — hon kunde inte! Hon sjönk ihop mot fönsterkarmen och önskade för första gången i sitt sorglösa unga liv, att hon finge dö också hon. Om Gilbert ginge från henne, utan ett ord, ett tecken eller en hälsning, kunde hon inte leva. Ingenting ägde för henne något värde utan honom. Hon tillhörde honom och han henne. I denna stund av kvalfylld klarsynthet veko alla hennes tvivel. Han höll inte av Helen Stuart — han hade aldrig gjort det. O, vilken stenblind toka hade hon inte varit, som ej förstått, hur starkt och oslitligt det band var, som knöt henne vid Gilbert Blythe! De känslor av behagligt smickrad fåfänga, hon hyst för Roy Gardner, aldrig hade det varit kärlek… Och nu måste hon böta för sin dårskap och förblindelse som för ett brott.
Marilla och tant Lynde smögo sig sakta intill hennes dörr, innan de gingo och lade sig, skakade bekymrade sina huvuden över dödstystnaden och tassade sina färde. Stormen rasade hela natten, men när dagen grydde, var dess kraft tömd. Anne såg en matt ljusstrimma försilvra de mörka molnmassornas kant. Snart skimrade skogsåsarna österut i klaraste rubinrött. Molnen löstes upp i drivande, vita skyar, som skingrades utmed horisonten, och mellan dem glänste himlen solig och blå. Tystnad och vila bredde sig över världen.
Anne reste sig från sin knäböjande ställning och gick sakta utför trappan. Den fuktiga morgonvinden fläktade mot hennes bleka ansikte, när hon steg ut på gården, och svalkade hennes torra och brännande ögon. Någon, som kom gående
