— 248 —
på avtagsvägen, visslade gällt en munter melodi. Efter några ögonblick visade sig en arbetsklädd ung pojke.
Anne kände plötsligt knäna svikta under sig. Om hon ej gripit tag i en nedhängande pilgren, skulle hon ha fallit. Ynglingen framför henne hette Pacifique Buote, han var dräng hos George Fletcher, och George Fletcher var närmaste granne med familjen Blythe. Fru Fletcher var Gilberts faster. Pacifique måste veta — vad som fanns att veta.
Den unge mannen lunkade vidare framåt landsvägens röda grus, alltjämt visslande. Han såg ej Anne. Hon gjorde tre fåfänga försök att ropa på honom. Han hade nästan hunnit förbi, innan hon lyckades forma sina skälvande läppar till ett »Pacifique!»
Ägaren av det ståtliga namnet vände sig om med ett grin och ett fryntligt »god morgon!»
— Pacifique, sade Anne med svag röst, kommer ni hemifrån direkt?
— Jaa, svarades det. — Jag fick bud i går afse, att fargubben var bliven sjuk. Det var så otäckt väder, så jag kunde inte gå då, utan jag gav mig av tidigt i morse. Jag går genom skogen, för det är ginare.
— Hörde ni, hur det var med Gilbert Blythe nu på morgonen?
Hopplös förtvivlan talade ur frågan. Men sanningen, hur den nu var, skulle dock vara bättre än denna pinande ovisshet.
— Han är bättre, svarade Pacifique. — Di talte om nånting i går afse, som di kalla’ för gris eller kris, och den skulle ha kommit, och det var bra, sa di. Doktorn sa, att nu var det värsta över, men fasligt sjuk har han varit. Det fattades inte mycket, så hade han struki’ med. Nej, jag får lov att skynda på. Farsan ligger nog och längtar efter mej.
Pacifique satte sig åter i gång och klämde i av alla krafter med sin vissling. Anne såg efter honom med ögon, ur vilka glädjen höll på att förjaga nattens plågade och ångestfulla uttryck. Det var en mager och skranglig pojke, lurvig och otymplig. Men i hennes ögon var han skön som en budbärare från himmelska nejder. Aldrig, så länge hon levde, kunde Anne se
