— 16 —
— Ett äppelträd — och så här långt bort i skymundan! utbrast Anne förtjust.
— Jaha, ett riktigt äppelträd med äpplen på, här mitt ibland barrträd och björkar, ett par kilometer från närmaste fruktträdgård. Jag var här en dag i våras och fann det alldeles vitt av blom. Då föresatte jag mig, att jag skulle gå hit igen i höst och se efter, om det blivit någon frukt. Titta, det står ju alldeles fullt av äpplen. Och goda se de ut — litet mörka i hyn och grova i skalet, men friska och rödblommiga. De flesta vildäpplen se vitgröna och oaptitliga ut.
— Det har väl spirat upp för många år sedan ur något fröhus, som kastats här, sade Anne. — Och tänk, hur det har vuxit och fått lövskrud och skjutit i höjden här mitt ibland främlingar — ett sådant duktigt och ihärdigt litet träd!
— Här ligger en fallen trädstam med ett mjukt täcke av mossa. Sitt ned, Anne — sämre soffa kan man ha. Nu ska jag klättra upp efter några äpplen. De växa alla högt — trädet har måst sträcka på sig för att nå solen.
Äpplena visade sig vara härliga. Under det brunröda skalet satt ett fint vitt kött, matt ådrat med rött, och utom sin egen goda äppelsmak hade de någonting vilt och pikant, som de odlade äpplena aldrig ha.
— Se, sade Anne plötsligt, för tre minuter sedan var det ännu skymning, och nu ha vi månsken. Så synd, att vi inte gåvo akt på just det ögonblick, då övergången skedde! Men nu får vi allt lov att gå hem.
— Vi ta hemvägen runt mossen och sedan längs De älskandes stråt. Nå, känner du dig lika ledsen och olustig nu, Anne, som när du gick hemifrån?
— Åh, tycker nå’n det! De här äpplena läskade både själ och kropp. Jag känner, att jag kommer att tycka om Redmond och tillbringa fyra härliga år där.
— Och efter de fyra åren — hur blir det då?
— Se’n kröker vägen igen, svarade Anne i lätt ton. — Titta om hörnet kan man inte, och inte heller har jag någon lust att göra det. Det är bättre att ingenting veta.
