— 15 —
alltid var och förblev en Sloane, ej särdeles upplysande, men hon förstod. Varje bysamhälle har en sådan familj; den kan vara både snäll och hygglig och respektabel, men den är vad den är, även om den talade med människors och änglars tungor.
Gilbert och Anne, som svävade i lycklig okunnighet om att deras framtida öde på detta sätt avgjordes av fru Rachel, vandrade med långsamma steg genom Spökskogens skymning. På andra sidan lågo skördefälten ännu och glödde i solnedgångens bärnstensgula sken, under en blek, genomskinlig himmel med rosenfärgade och blåa flammor. Barrskogarna i fjärran skiftade i bronsbrunt, och furornas långa skuggor lågo som mörka streck över ängsmarkerna. Men omkring dem sjöng en liten vind mellan mosslupna grenar, och dess melodi gick i höstens tonart.
— I den här skogen spökar det verkligen nu — av gamla minnen, sade Anne och böjde sig ned för att plocka en ormbunksvippa, som redan svetts av frosten. — Jag tycker alldeles, att vi båda småflickor, Diana och jag, leka här ännu och sitta vid Skogsnymfens källa i skumrasket och vänta på spökena. Vet du, jag kan aldrig gå den här stigen, sedan det blivit mörkt, utan att det går kalla kårar utefter ryggen på mig. Det var särskilt ett otäckt litet spöke, som vi hade hittat på — vålnaden av det mördade barnet, som kom smygande bakom en och lade kalla fingrar på en. Jag måste bekänna, att ännu i dag inbillar jag mig, att jag hör små tassande fotsteg efter mig, när jag går genom skogen, sedan solen gått ner. Jag är inte rädd för Vita frun eller för den huvudlöse karlen eller de skramlande skeletten, men jag önskar, att vi aldrig manat fram den där lilla barnvålnaden. O, så onda Marilla och fru Barry voro, när de fingo reda på det! slöt Anne och brast i skratt vid hågkomsten.
Skogen runt bortre delen av mossen var full av gläntor, som lågo begjutna av purpurskimmer. Stora spindelvävar hängde uppspända mellan trädstammarna. Sedan vandrarna passerat en dunge av vresiga tallar, som sågo ut att ha trotsat mången storm, och en av lönnar kantad, ännu solvarm däld, kommo de rakt på det »någonting», som Gilbert spejade efter.
— Titta, här är det, sade han med stor belåtenhet.
