— 253 —
— Jag har en dröm, tog han långsamt åter till orda. — Den drömmer jag jämt och samt, fastän det ofta förefallit mig, som om den aldrig kunde gå i fullbordan. Jag drömmer om ett hem med en brasa som sprakar på härden, en hund och en katt, vänners fotsteg och så — dig.
Anne ville tala, men hon fann icke ord. Lyckan slog över henne likt en våg. Den nästan skrämde henne.
— För mer än två år sedan gjorde jag dig en fråga, Anne. Om jag ställer den till dig i dag igen — har du ett annat svar att ge mig?
Ännu kunde Anne ej tala. Men hon slog upp sina ögon, som glänste av ömhet och kärlekslycka, och såg en sekund in i hans. Något annat svar behövde han ej.
De dröjde kvar i den gamla trädgården, tills skymningens skuggor, mjuka som skuggorna i paradisets lustgård måste ha varit, bredde sig över den. Det var så mycket att tala om och draga sig till minnes — ting, som sagts och gjorts och hörts och tänkts och känts och missförståtts.
— Jag trodde, att du var kär i Helen Stuart, talade Anne om för honom lika förebrående, som om hon ej givit honom all anledning att tro, att hon höll av Roy Gardner.
Gilbert skrattade som en skolpojke.
— Helen är förlovad med någon på sin hemtrakt. Det visste jag, och hon visste, att jag visste det. När hennes bror tagit sin avgångsexamen, sade han mig, att hans syster nästa vinter skulle komma till Kingsport och ligga där för att studera musik, och så bad han mig, att jag skulle ta mig litet an henne, eftersom hon ingen kände och skulle bli ganska ensam. Det gjorde jag då. Sedan lärde jag mig tycka om Helen för hennes egen skull. Hon är en av de trevligaste flickor jag någonsin känt. Jag vet, att högskoleskvallret parade samman våra namn och påstod, att vi voro förälskade i varandra. Det brydde jag mig inte om. Mig kvittade ungefär allting lika en tid bortåt, efter det att du sagt mig, att du aldrig skulle kunna hålla av mig, Anne. Det fanns ingen annan — för mig skulle det aldrig i livet kunna finnas någon annan än du, Anne. Jag har älskat
