— 254 —
dig alltse’n den dagen, då du i skolan slog sönder din griffeltavla mot mitt huvud.
— Jag kan inte begripa, hur du kunnat fortsätta att hålla av mig, då jag ofta nog burit mig så dumt och enfaldigt åt, sade Anne.
— Jag försökte nog också att sluta, må du tro, svarade Gilbert helt uppriktigt, inte därför att du var vad du nyss kallade dig, utan därför, att jag var säker på, att det inte längre fanns några utsikter för mig, sedan Gardner trätt upp på skådeplatsen. Men jag kunde inte höra upp — och inte heller kan jag säga dig, vad det betydde för mig att i två års tid gå och nödgas tro, att du skulle gifta dig med honom, och varenda vecka få till livs utav beskäftigt folk, att din förlovning med det första skulle eklateras. Och jag trodde det naturligtvis, ända tills en välsignad dag, då jag fått lov att sitta uppe en stund efter nervfebern. Då fick jag ett brev från Phil Gordon — eller rättare sagt Phil Blake — och däri sade hon mig, att det alls ingenting var mellan dig och Roy, och hon rådde mig att »försöka på nytt». Efter den dagen häpnade doktorn över, hur fort mitt tillfrisknande gick.
Anne skrattade — men sedan skakades hon av en rysning.
— Aldrig kan jag glömma den natten jag trodde du låg för döden, Gilbert. O, då stod i en hast allting klart för mig — då begrep jag — och jag trodde det var för sent.
— Men det var det inte, lilla älskade. Ack, Anne, nu draga vi ett streck över alla gamla missförstånd — nuet ger oss ju den rikaste ersättning. Och vill du som jag, så fira vi i all framtid den här dagen som en bemärkelsedag, en sådan härlig gåva har den givit oss.
— Det är vår lyckas födelsedag, sade Anne vekt. — Jag har alltid älskat Hester Gardens trädgård, och hädanefter kommer den att bli mig ännu kärare än förr.
— Men jag får bedja dig ha tålamod med mig, Anne, sade Gilbert i allvarligare ton. — Tre år drar det om, innan jag avlagt min läkareexamen. Och inte ens då kommer det att bli några sidengobelänger och marmorhallar.
Anne skrattade.
— Jag bryr mig varken om sidengobelänger eller
