— 32 —
gräsligaste jamanden. Ni skulle ha sett min rödsvullna näsa på morgonen. Så jag ångrar, att jag någonsin reste hit!
— Jag begriper inte, hur du någonsin kunde komma dig för med att resa hit, du som är så obeslutsam av dig, sade Priscilla.
— Söta du, inte var det jag, som ville. Det var min pappa, som fått det i sitt huvud — jag vet sannerligen inte varför. Att jag ska ligga här och läsa på examen — det är väl bara löjligt! Nog för att jag kan klara mig om jag vill. Jag har väldigt gott läshuvud.
— Åh! sade Priscilla med ett tonfall, som lät litet mångtydigt.
— Joo, då. Men det kostar så på att plugga. Och de, som läsa på examen, bli så kloka och lärda och få en sådan värdighet över sig — det kan ju inte undgås. Neej, jag ville visst inte till högskolan. Jag for hit för att göra min lilla pappa i lag — han är en sådan raring. För resten så visste jag, att stannade jag kvar hemma, måste jag gifta mig. Det var mammas påhitt — och hon vet vad hon vill, ska jag säja. Men usch — inte vill jag gifta mig på flera år ännu. Lite roligt får man väl lov att ha, innan man sätter bo och blir gammal och förståndig. Jag är bara aderton år. Nej, hellre än jag gifte mig, så for jag hit. Och hur i all världen skulle jag kunnat bestämma mig för den jag skulle ta?
— Hade du då så många att välja ibland? undrade Anne.
— Lita på det. Massor! Jag har vådligt herrtycke. Men det var bara två, som kunde komma i fråga. De andra var alla för unga och för fattiga. Jag måste förstås gifta mig med en rik man.
— Varför måste du det?
— Du lilla älskade dumsnut — inte kan du verkligen tänka dig mig, gift med en fattiglapp? Jag kan inte uträtta en enda nyttig sak, och jag är förskräckligt slösaktig med pengar. Neej, min tillkommande måste rulla sig i rikedomar. Det var därför de tunnade av och blev bara två. Men jag hade lika svårt att välja mellan två som mellan tvåhundra. Jag kände så säkert på mig, att vilkendera jag än valde, skulle jag gå i resten
