— 40 —
både mellanspets och uddspets; hon talade om, hurudan väderleken var i Avonlea, hur hon ämnade sy sin klänning och att det numera »sprängde» på ett särskilt sätt i hennes huvud, när hon hade ont i det. Ruby Gillis skrev en mycket känslofull epistel, där hon skildrade sin sorg och saknad efter Anne. Småningom övergick hon till gladare ämnen, frågade, hur »gossarna» vid högskolan föreföllo, och fyllde de båda sista sidorna med de märkliga upplevelser hon haft på tu man hand med sina egna beundrare under promenader och danstillställningar. Det var ett menlöst brev, mycket betecknande för den snälla slarvan Ruby, och Anne skulle ha skrattat åt det, om där icke funnits ett postskriptum. Det lydde som så: »Gilbert tycks trivas utmärkt i Kingsport, att döma av hans brev. Men Charlie är visst mindre belåten.»
Jaså, Gilbert brukade skriva till Ruby! För all del — det hade han naturligtvis full rätt till. Fast… Anne visste ej, att Ruby var den, som skrivit först, och att Gilbert svarat bara för hövlighets skull. Hon slängde föraktfullt undan Rubys brev. Men det behövdes Dianas hela friska, med småtrevligt prat och roande nyheter uppfyllda epistel för att taga bort svedan av det lilla stynget, som Rubys postskriptum vållat. Dianas brev innehöll kanske litet väl mycket om den älskade Fred, men för övrigt meddelade det så många intressanta ting, att Anne nästan kände sig försatt tillbaka till Avonlea, medan hon läste det. Marillas brev var litet prudentligt och opersonligt, och det innehöll varken några känsloutbrott eller något pikant skvaller. Men det hade dock med sig en välgörande fläkt från det enkla och sunda livet på Grönkulla med dess doft av gammaldags fridfullhet och från den trofast bidande kärlek, varmed Anne där alltid skulle omfattas.
Fru Lyndes brev sysslade mest med kyrkliga ting. Sedan hon upphört att ha eget hushåll, hade hon fått mycken tid övrig för församlingsangelägenheter, och just nu var hon högst förgrymmad över de skrala provpredikanter, som om söndagarna upphovo sina rädda röster från predikstolen i Avonleas kyrka.
»Gud vet, vad det är för folk, som numera ingår på den
