Hoppa till innehållet

Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 39 —

med dig. Anne, sötnos, säg mig nu omigen, att du tycker den allra som lillaste smula om mig. Jag längtar att få höra det.

— Jag tycker riktigt mycket om dig. Jag tycker du är en rar och mjuk och sammetslen liten kissemiss — med indragna klor, åtminstone mot mig, skrattade Anne. — Men om jag funderar till i morgon bittida, begriper jag inte, när du nånsin hinner med att titta i dina läroböcker.

Men Phil måste dock haft sina hemliga stunder av flit, ty hon skötte sig bra i vartenda ämne. Ej ens den gamle knarrige professorn i matematik, som avskydde samundervisning och hätskt motsatt sig flickors tillträde till högskolan, kunde hitta på någon förevändning att kugga henne. Hon var den bästa bland novitierna i alla ämnen, utom i engelsk litteraturhistoria, där Anne Shirley hade försteget. Anne själv fann sitt första studieår över förväntan lätt, tack vare det ihärdiga arbete, vartill hon och Gilbert sporrat varandra under de sista båda åren i Avonlea. På så sätt kunde hon också unna sig att deltaga i det glada kamratlivet, som hon fann så roande.

Men aldrig ett ögonblick glömde hon Avonlea och vännerna där. För henne voro de lyckligaste stunderna i varje vecka brevbärarens besök. Ej förrän hon fått de första breven hemifrån, började hon tro, att hon någonsin skulle kunna tycka om Kingsport och finna sig tillrätta där. Innan de börjat komma, hade Avonlea tyckts henne tusentals mil avlägset; breven liksom minskade avståndet och knöto den nya tillvaron så nära samman med den gamla, att de började smälta ihop, i stället för att de hittills förefallit som två hopplöst skilda existenser. Den första sändningen innehöll sex brev, från Jane Andrews, Ruby Gillis, Diana Barry, Marilla, fru Lynde och Davy.

Janes var präntat med sirlig skönskrift, vartenda »i» hade sin prick just där den borde sitta, och intet »t» behövde våndas över att dess streck blivit uteglömt. Men det fanns inte en mening av intresse. Skolan inte ens nämnde hon, och om den hade Anne mycket längtat att få höra. Hon besvarade inte en enda av de frågor, Anne framställt i sitt brev. Däremot gav hon noggrann uppgift om hur många meter spetsar hon virkat,