Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 58 —

åkte hem från teatern, och alla tittade på mig, men en sådan småsak fäste jag mig vid det laget inte vid.

Slanten var och förblev försvunnen. Jag kom till den övertygelsen, att jag måste ha omedvetet stoppat den i munnen och sväljt ned den.

Vad i alla dar skulle jag ta mig till? Jag undrade, om konduktören skulle stoppa vagnen och skymfligt köra ut mig i mörkret och snösörjan. Skulle jag förmå övertyga honom om, att jag bara var ett offer för min egen tankspriddhet och alls inte haft för avsikt att bedraga bolaget? Vad jag längtade efter Alec och Alonzo! Men just därför att jag behövde dem, voro de naturligtvis som bortblåsta. Och det var mig omöjligt att fundera ut, vad jag skulle säga åt konduktören, när han på sin rundgång kom till mig. Så fort jag svarvat ihop en mening, som skulle gälla som nå’n sorts förklaring, kände jag, att den lät alldeles otrolig och att jag måste hitta på en ny. Till slut återstod mig bara att sätta min lit till försynen, men jag kände mig precis lika lite tröstad av den tanken som den gamla frun ombord på ångbåten, som, när kaptenen under en storm sade till henne, att nu var det bara att hoppas på försynen, förtvivlad utbrast: Åh snälla kapten, är det verkligen så illa ställt för oss?

Just i sista minuten, när allt hopp var ute och konduktören redan sträckte fram sin bössa mot passageraren närmast intill mig, gick det upp ett ljus för mig och jag kom ihåg, var jag gjort av den usla slanten. Jag hade inte sväljt den. Jag fiskade, utan att göra mig den ringaste brådska, upp den ur pekfingerstippen på min vante och stoppade ned den i bössan. Jag log mot hela spårvagnen och tyckte, att livet var åter skönt.»

Besöket vid Ekostugan var ej den minst trevliga av många trevliga utflykter under jullovet. Anne och Diana vandrade dit den gamla vägen genom bokskogen, och de hade med sig en matsäckskorg. Ekostugan, som stått stängd alltsedan fröken Lavendels bröllop, öppnades ånyo under en kort stund för den friska vinden och solskenet, och brassken lyste åter upp de små rummen. Doften från fröken Lavendels kruka med de