— 57 —
sängkläderna inte ligga och fukta. Diana och jag kan gå dit någon gång tillsamman.
Vidare hade anlänt några högst karaktäristiska kråkfötter från Philippa, fulla av Alec och Alonzo, av vad de sade och vad de gjorde och hur de sågo ut, när deras ögon vilade på henne.
»Men ännu vet jag inte vilkendera jag tar», skrev Phil. »Om du ändå hade följt med mig, så hade du kunnat hjälpa mig att välja. För på egen hand kan jag aldrig fatta något beslut. När jag såg Alec, så dallrade det till i mitt hjärta, och jag tänkte: han är det. Se’n efter en stund kom Alonzo, och tror du inte, att jag kände en så’n där precis likadan sprittning i hjärtat nu också? Så det kan man inte rätta sig efter, fastän det i romanerna ska vara ett osvikligt tecken. Men vad nu dig beträffar, Anne, så vill jag våga aldrig det på, att ditt hjärta inte dallrar förr än Den Rätte infinner sig. Vad är det då, som är på tok med mig? I alla fall så har jag förskräckligt roligt. Vad jag önskar du vore här! I dag snöar det, och det var då för väl. Jag var så rädd vi skulle få en grön jul; sådana avskyr jag. Tycker du för resten det ligger ett uns sunt förnuft i att kalla en jul, som simmar i smutsbrun lervälling, för grön?
Anne, har du nå’nsin stigit upp i en spårvagn och så upptäckt, att du inte har på dig så mycket pengar, att du kan betala avgiften? Det hände mig härom dagen. Det var någonting gräsligt. Jag hade en silverslant — jämna pengar — på mig, när jag steg upp i vagnen. Jag trodde den låg i min vänstra kavajficka. När jag slagit mig ned och fått det bekvämt, kände jag efter den. Nix — den var inte där. En kall kåre kröp utefter min rygg. Jag kände i andra fickan. Inte heller där. En ny, ännu kallare kåre kröp efter den första. Jag tog av mig handskarna, lade dem på bänken och trevade igenom alla mina fickor, både på inner- och yttersidan. Slanten var inte där. Jag reste mig upp och ruskade på mig, och så spejade jag utefter golvet. Spårvagnen var full med folk, som
