— 68 —
på platsen, ser er om efter en lämplig lägenhet till våren? För det vore bättre att bestämma sig redan nu än till hösten. Kan ni skaffa en möblerad våning, så mycket bättre, men går inte det, kan vi väl alltid skrapa ihop lite gamla stolar och bord och söka hjälp hos våra goda vänner, som ha vindskontor. Hur som helst — fatta ert beslut så fort som möjligt och skriv till mig, så att tant Jamesina vet, hur hon ska inrätta sig för nästa år.»
— Jag tycker det där var en utmärkt idé, sade Priscilla.
— Detsamma gör jag, instämde Anne förtjust. — Vi bo ju förstås ganska bra här, men inackordering är nu alltid inackordering — det kan inte förnekas. Ett inackorderingsställe blir aldrig något hem. Låt oss då genast ge oss ut på jakt efter någon trevlig lägenhet, innan tentamensperioden stundar.
— Jag fruktar det blir rätt svårt att få tag i en riktigt lämplig våning, återtog Priscilla betänksam. — Gör dig inte alltför stora förhoppningar, Anne. Trevliga hus i trevliga stadsdelar bli troligen för dyra för oss. Förmodligen få vi nöja oss med en tarvlig liten bostad vid någon bakgata, där vi inte ha en enda bekant. Vi få i stället göra det så mycket trevligare för oss inomhus.
De gingo följaktligen mycket snart ut på upptäcktsfärd och tittade på våningar, men att hitta just vad de ville ha, visade sig svårare än till och med Priscilla föreställt sig. Våningar fanns det nog i långa banor, möblerade och omöblerade, men den ena var för stor, den andra för liten, den tredje för dyr, och den fjärde låg för långt avlägsen från högskolan. Tentamina pågingo och avslutades, terminens sista vecka bröt in, och allt fortfarande var deras »drömmars hem», som Anne kallade det, blott ett hägrande luftslott.
— Vi få väl låta det vara så länge och vänta tills i höst, sade Priscilla missmodigt, när de travade genom parken en härlig aprildag med blåst och klarblå himmel. — Kanske vi då hitta på något eget krypin — varom icke, så äro inackorderingsställen när oss alla dagar.
— Jag ämnar i alla fall inte gräma mig och förbittra mitt
