— 70 —
Titta dit bort mot Kingsport, Anne — hus, hus i långa rader vart du ser, men inte ett enda för oss.
— Håll inne med din klagan, Priss! Aldrig uppge hoppet! Var det inte någon gammal romare, som sa: ’Finner jag inget hus, bygger jag väl ett själv’. En dag som denna står inte ordet »misslyckas» i mitt lexikon.
De strövade omkring i parken ända till solnedgången, fröjdande sig åt vårens ständigt pånyttfödda fägring och ljuvlighet. Som vanligt togo de vägen hem längs Spoffordavenyen, så att de skulle få nöjet att titta på Carolinas tjäll.
— Jag känner det alldeles som om någonting konstigt och hemlighetsfullt vore i görningen, sade Anne, när de vandrade uppför sluttningen. — Det kliar och rycker i mitt vänstra ögonlock, och det betyder glad överraskning. Men kors i alla mina dar! Priscilla Grant, spärra opp dina korpgluggar och se dit bort och säg mig om det är sant — eller om jag ser syner.
Priscilla såg. Annes ryckande och kliande ögonlock hade ej spått fel, och hennes öga hade ej sett galet. Över den välvda gallergrinden till Carolinas tjäll hängde ett litet anspråkslöst vitt plakat, på vilket stod skrivet ett tillkännagivande. Det var av följande innehåll:
»Att hyra fullt möblerat. Upplysningar på platsen.»
— Priscilla, sade Anne med en röst, som sjunkit ned till en viskning, tror du det är möjligt, att vi kunde hyra Carolinas tjäll?
— Nej, det tror jag visst inte, bekände Priscilla. — Någonting så förtjusande ligger inte inom möjlighetens gränser. Underverkens tid är förbi. Jag vill inte hoppas, Anne. Jag skulle inte härda ut med att se hoppet slockna. De vill naturligtvis ha mycket mer för den än vi arma stackare ha råd att betala. Kom ihåg, att här löper Spoffordavenyen.
— Vi ä’ i alla fall tvungna att ta reda på det, sade Anne beslutsamt. — Det är för sent att gå dit in i afton, men i morgon kommer vi tillbaka och hör efter. O Prissy, tänk om vi kunde få det bedårande stället! Jag har alltid känt på mig, att mitt öde var länkat vid Carolinas tjäll — ända se’n jag skådade det första gången.
