— 71 —
X.
Carolinas tjäll.
Kvällen därpå vandrade de med beslutsamma steg uppför den med mångfärgade stenar belagda gången genom den lilla trädgården. Aprilvinden brusade genom furorna, och inne i lövdungarna prasslade rödhakesångarna — tjocka, välfödda och djärva små krabater, som struttade hit och dit på sandgångarna. Flickorna ringde litet skyggt på dörrklockan och blevo insläppta av en något sotig och ålderstigen jungfru. Från farstun kom man direkt in i ett stort vardagsrum, där vid en muntert sprakande liten brasa sutto två andra damer, som även de voro ganska gråa i hyn och till åren komna. Frånräknat att den ena såg ut att vara sjuttio år och den andra femtio, var det just ingen skillnad mellan dem. Båda hade häpnadsväckande stora, vattenblå ögon bakom stålbågade glasögon, båda buro mössa och en grå axelschal, båda stickade strumpa utan brådska, men också utan uppehåll, båda gungade makligt i var sin gungstol och tittade på flickorna utan att säga ett ord. Och strax bakom vardera damen satt en stor vit porslinshund, beströdd med runda gröna fläckar, med grön nos och gröna öron. Dessa hundar tilltalade genast Annes fantasi, och hon upphöjde dem till de båda tvillinggudomligheter, som höllo vakt över Carolinas tjäll.
Ett par minuter gingo, och ännu hade ingen brutit tystnaden. Flickorna voro alltför nervösa för att finna ord, och varken de äldre damerna eller de grönfläckiga hundarna tycktes benägna att inleda samtal. Anne kastade en snabb blick omkring sig. Så gränslöst trevligt här var! En annan dörr med glasruta ledde rätt ut till gräsplanen med furudungen, och rödhakesångarna kommo trippande nyfiket ända upp på trappstegen. Golvet var belagt med längder av hemvävda mattor i glada färger, sådana som Marilla brukade väva av gamla tygrester hemma på Grönkulla, men som kommit ur modet överallt annorstädes, till och med i Avonlea, där man ändå förstått att uppskatta de hederliga trasmattorna. Och här lågo nu sådana vid
