— 73 —
— Jag håller verkligen av det här stället, sade hon blygt. — Jag blev förtjust i det, så fort jag såg det i höstas. Mina skolkamrater och jag ville nästa år så gärna försöka med eget hushåll i stället för att vara inackorderade, så därför ha vi gått och letat efter en liten lägenhet att hyra. Och när jag såg, att det här huset var hyresledigt, blev jag så rysligt glad.
— I så fall kan ni få det, sade fröken Carolina. — Maria och jag bestämde oss i dag för att alldeles låta bli att hyra ut det, vi kände oss inte tilltalade av de spekulanter, som varit här och tittat på det. Vi behöver inte hyra ut vårt hem. Vi ha råd att bestå oss en Europaresa som vår mening är, även om här står tomt och obebott. Inkomsten kunde ju varit bra att ha, men inte för guld vill jag överlämna mitt hus i händerna på sådana människor, som trängt sig in här för att fråga ut oss och se på allting. Men ni är en annan sort. Jag tror, att ni håller av vår stuga och kommer att bli snäll emot den. Ni kan få den.
— Bara — bara vi ha råd att betala vad ni begär, stammade Anne.
Fröken Carolina nämnde sin summa. Anne och Priscilla växlade blickar. Priscilla skakade på huvudet.
— Så mycket kan vi nog inte ge, är jag rädd, sade Anne och blinkade häftigt för att hålla tillbaka tårarna. — Ni förstår, vi äro bara ett litet lag flickor, som går på högskolan, och vi är fattiga.
— Hur mycket hade ni tänkt ni kunde ha råd med? frågade fröken Carolina, som ej upphört att sticka ett ögonblick.
Anne nämnde det belopp, vartill de trodde sig kunna gå. Fröken Carolina nickade allvarligt.
— Det blir bra. Som jag nyss sade, är det inte absolut nödvändigt för oss att hyra ut stället. Vi är inte rika, men så pass oberoende är vi, att vi har råd att resa till Europa. Jag har aldrig varit i Europa i hela mitt liv, och aldrig trodde jag, att jag skulle komma dit — har inte vidare brytt mig om det. Men min brorsdotter här, Maria Spofford, har fått lust att fara
