— 72 —
den förnäma Spoffordavenyen! En hög, blankpolerad farfarsklocka tickade ljudligt och högtidligt borta i ett hörn. Små förtjusande väggskåp voro uppsatta i närheten av den öppna spisen, och bakom deras glasdörrar skymtade porslinspjäser av en egendomlig typ. På väggarna hängde gamla kopparstick och silhuetter. I ena vrån gick trappan till övervåningen upp, och i den första, lågt belägna avsatsen fanns ett långsträckt fönster med en inbjudande, blåmålad bänk under. Allting såg ut precis som Anne på förhand förstått, att det måste vara.
Tystnaden hade nu blivit ganska tryckande, och Priscilla nöp i Anne för att göra begripligt för henne, att hon måste tala.
— Vi — vi läste på skylten, att det här huset hyres ut, började Anne med svag röst, vänd till den äldre av damerna, som tydligen var fröken Carolina Spofford.
— Jaha, så är det, sade fröken Carolina. — Jag ämnade just ta bort skylten i dag.
— Åh — då kommer vi alltså för sent, sade Anne bedrövad. — Fröken har redan hyrt ut det till någon annan?
— Nej, men vi ha bestämt oss för att inte hyra ut det alls.
— O, vad det var tråkigt, utbrast Anne med sorg i rösten. — Jag är så förtjust i det här stället. Jag hoppades så mycket, att vi hade kunnat få hyra det.
Då lade fröken Carolina ned sin strumpsticka, tog av sig glasögonen, gned dem, satte dem åter på sig och betraktade för första gången Anne som en mänsklig varelse. Den yngre damen följde hennes exempel så till punkt och pricka, att hon lika väl kunnat vara hennes spegelbild.
— Är ni förtjust i det? sade fröken Carolina med tonvikt på ordet. — Ska det betyda, att ni verkligen håller av det, inte bara att ni tycker det ser smått trevligt ut? Flickorna nu för tiden begagna sådana överdrivna uttryckssätt, att man aldrig rätt vet, vad de egentligen mena. Så var det inte i min ungdom. Då sa’ inte en ung flicka att hon älskade rotmos och fläsk i precis samma ton, som hon kunde ha använt för att säga, att hon älskade sin mor eller sin frälsare.
Annes goda samvete styrkte hennes mod.
