— 77 —
dem på tungan. Och så har jag fått en så’n förskräcklig snuva — jag kan bara snörvla och fnysa och tala i däsad… Berätta nu något roligt, som kan krya upp mig litet.
— Nästa tordags kväll uppvaktas du av Alec och Alonzo, sade Anne på försök.
Phil skakade svårmodigt på huvudet.
— Jag bryr mig idte ob Alec och Alodzo så länge jag har sduva. Men vad är det egentligen med er båda? När jag tittar närmare på er, så ser ni ju ut, som om ni hade nå’n sorts bengalisk belysning i ert inre. Ni riktigt skiner. Vad har hänt?
— Vi ska bo i Carolinas tjäll nästa vinter, sade Anne med en stämma, som skälvde av glad stolthet. — Bo, förstår du, med eget hushåll, inte vara inackorderade. Vi ha hyrt den, och Stella Maynard kommer med, och hennes tant ska sköta huset åt oss.
Phil störtade upp, torkade sig om näsan och kastade sig på knä för Anne.
— Flickor — å söta rara ni — låt mig få komma med! O, jag ska vara så snäll. Om det inte finns något riktigt rum åt mig, ska jag ligga om nätterna i den lilla hundkojan ute under äppelträden — jag har sett den. Bara låt mig få vara med!
— Stig upp, din lilla gås!
— Jag rör mig inte från den här fläcken, så länge jag är i levande livet, förrän ni lovar mig, att jag får ha hushåll med er nästa vinter.
Anne och Priscilla sågo på varandra. Därpå sade Anne långsamt:
— Käraste du, visst skulle vi tycka det vore rysligt roligt att ha dig med. Men uppriktigt sagt — jag är fattig, Prissy är fattig, Stella Maynard är fattig — vi får lov att inrätta oss förfärligt enkelt, och vår mathållning blir därefter. Du skulle bli tvungen att äta och ha det alldeles som vi. Men du är rik, och om det vittnar bäst vad din pappa betalar i månaden för bostad och mat åt dig.
— Å, vad tror du jag bryr mig om det? utbrast Phil. — Bättre strömming med korintsås hos er, små hjärtevänner, än
