— 78 —
tryfferad kalkon i en enslig inackorderingsmatsal. Tro inte, att jag är bara mage, flickor. Jag ska med största nöje leva på mjölk och bröd — med lite sylt ibland — bara ni låter mig få komma med.
— Vidare, fortfor Anne, blir det rätt mycket arbete, som vi få göra själva. Stellas tant kan inte hinna med allt. Vi få var och en våra småsysslor att sköta. Och du —
— Har hittills varit som liljorna på marken, vilka som bekant varken sy eller spinna, ifyllde Philippa. — Men jag ska nog lära mig. Visa mig bara en enda gång, hur jag ska bära mig åt, så kan jag sedan. Bädda upp en säng, det går jag redan nu i land med; laga mat kan jag förstås inte — ännu. Men jag har ett jämnt och snällt lynne, och jag blir aldrig sur, om det är fult väder. Det puttrar minsann många människor över. Söta snälla ni! Aldrig i mitt liv har jag längtat så förskräckligt efter någonting — och golvet är så fasligt hårt att ligga på för mina arma knän.
— Det är ännu en sak, inföll Priscilla beslutsamt. — Hela Redmond vet, att du, Phil, har främmande nästan varenda kväll. Så stor mottagning kan vi inte ha i Carolinas tjäll. Vi ha bestämt, att vi bara om fredagkvällarna är hemma för våra goda vänner. Slår du dig nu tillsamman med oss, får också du rätta dig efter den regeln.
— Jaha, det ska jag göra med det allra största nöje. Som om jag skulle fråga efter de där många besöken en enda smul! Det blir tvärtom skönt att få vara lite i fred. Jag hade själv funderat på att ha en enda bestämd dag, men jag kunde naturligtvis aldrig fatta något beslut eller meddela det åt dem det angick. Låter ni mig inte nu slå mina påsar samman med er och dela ljuvt och lett med er i alla avseenden, så kommer jag att gräma mig till döds, och se’n ska jag gå igen och spöka så förskräckligt för er… Jag ska ta mitt högkvarter på själva yttertrappan till Carolinas tjäll, så ska ni varken kunna gå in eller ut utan att snudda vid min astralkropp.
Anne och Priscilla utbytte åter tankedigra blickar.
— Ja, sade Anne, vi kan naturligtvis inte lova, att du får
