— 85 —
är väl högskolefasoner, kan jag tro. Gjorde ni klokt, så hölle ni er från Ruby Gillis. Doktorerna påstår, att lungsot smittar. Jag visste hela tiden, att Ruby skulle bli sjuk på något sätt, när hon envisades att dra i väg till Boston förra hösten. Den som inte är nöjd med att hålla sig vackert hemma, råkar alltid ut för något ont.
— Så’nt kan hända också med dem, som inte resa bort, sade Diana. — Ibland rent av dör di.
— Nå, då ha de åtminstone inte sig själva att skylla, utbrast tant Atossa triumferande. — Jag hör, att du ska fira bröllop i juni, Diana.
— Om den saken är ännu alls ingenting bestämt, sade Diana undvikande.
— Jag råder dig att inte skjuta upp med bröllopet för länge, sade tant Atossa med starkt eftertryck på orden. — Ditt utseende är det snart förbi med — du är ju bara hy och hår. Och i släkten Wright är herrarna flyktiga av sig. Du borde då om någon gå med hatt, Anne Shirley, det är synd och skam så översållad du är med fräknar. Ser man på, jag tror hon blir röd. Vi är väl alla som vår Herre har skapat oss. Får jag be om min hälsning till Marilla Cuthbert. Inte för det hon nånsin har vånnat att komma och titta till mig, sedan jag flyttade till Avonlea, men jag får väl inte klaga. Familjen Cuthbert har alltid ansett sig ett strå vassare än vanligt simpelt folk här på trakten.
— O, är hon inte förskräcklig, flämtade Diana, sedan de hunnit ett gott stycke nedför avtagsvägen.
— Hon är gräslig, pustade Anne. — Men tänk också på att livet igenom bära på ett namn som Atossa! Skulle inte det kunna förbittra lynnet på nästan vem som helst? Hon borde ha skaffat sig ett låtsnamn — till exempel Cordelia. Det kunde nog ha hjälpt henne rätt mycket. Jag kände en stor lättnad, sedan jag fått ett e i slutet på Anne. Marilla tyckte det var högst onödigt, men hon fick ändå ge med sig.
— Skönt, att besöket är över! sade Diana. — Tänk ändå vad hon är ondskefull — allt vad hon säger vänder hon i en
