— 84 —
våren. Jag är långt ifrån kry, fortfor tant Atossa med högtidligt eftertryck, men ändå får jag gno och stå i. Folk, som inte kan arbeta, har man inget bruk för här. Om det inte är för mycket besvär — skulle du vilja vara så beskedlig och sätta in geléburken i skafferiet? Jag har så bråttom med att få de här usla potatisarna färdiga i afton. Så fina damer som ni båda har väl aldrig sysslat med så’nt här grovgöra. Ni är väl rädda att fördärva era händer, kantänka.
— Jag brukade alltid skära sättpotatis, innan vi arrenderade ut lantbruket, sade Anne och log.
— Jag gör det fortfarande, skrattade Diana. — Jag satt och skar i tre dar förra veckan. Men det förstås, tillade hon litet retsamt, se’n skötte jag varenda kväll mina händer med rosenvatten och citronsaft och drog på mig ett par gamla mjuka handskar, när jag lade mig.
Tant Atossa satte upp näsan och fnös föraktfullt.
— Det där har du väl lärt dig ur de många dumma tidskrifterna, som folk håller nu för tiden. Där får man ju undervisning både om vita händer och tjocka ögonfransar och all möjlig slags flärd och fåfänglighet — det bara förundrar mig, att din mor låter dig sitta och öda bort din tid på sådant. Men hon har alltid skämt bort dig. Det ante oss alla, när George gifte sig med henne, att han rakt inte skulle få den hustru, som passade honom.
Tant Atossa suckade så tungt, som om alla dystra aningar i samband med brorsonen George Barrys giftermål blivit till fullo besannade.
— Jaså, ska ni gå? frågade hon, när flickorna reste på sig. — Nenej, det kan väl inte vara något nöje för er att prata med en gammal kärring som jag. Det var då för tråkigt, att inte pojkarna skulle vara hemma.
— Vi ämnade titta in och hälsa på Ruby Gillis ett litet tag, förklarade Diana.
— Åh för all del, här behövs visst inga ursäkter, sade tant Atossa älskvärt. — Det är bara att kila in och se’n flänga i väg så kvickt, att man varken hinner säga goddag eller adjö. Det
