— 87 —
Och tidningsredaktörer har kanske också bättre blick för det verkligt framstående nu mot förr…
— O du lilla sötnos, så du säger… Men i alla fall så må du tro, att Margaret Burton, en av andra årets flickor vid Redmond, skrev en berättelse förra vintern, och den togs in i »Den kanadensiska Kvinnan». En berättelse fullt lika bra som den tror jag verkligen att jag kan skriva.
— Ska du då sända in den till den tidningen du nämnde?
— Jag kunde ju först försöka med någon av de större tidskrifterna. Allting beror på vad för slags berättelse jag kommer att skriva.
— Vad ska den handla om?
— Det vet jag inte ännu. Jag vill ha tag i en väldigt fin intrig — spännande men ändå inte banal. Usch, jag avskyr sådan där gottköpslitteratur. En redaktör håller alltid mycket styvt på en fin intrig — på karaktärsteckningen med förstås. Det enda jag har fullt bestämt är hjältinnans namn. Hon ska heta Feodora Lester. Det låter bra, tycker du inte det? Du får inte så mycket som knysta om det här för någon, hör du det, Diana. Jag har inte förtrott mig för någon utom för dig och farbror Harrison. Han visade sig inte värst uppmuntrande — han sa’, att det skrives redan förut alldeles för mycket strunt, och han hade trott mig om bättre, sa’ han, sedan jag legat ett år vid högskolan.
— Det ska du inte fästa dig vid. Vad vet herr Harrison om högskolan? utbrast Diana full av förakt.
Familjen Gillis’ hem var klart upplyst och fullt av gäster. Två rivaliserande ungherrar från Spencervale och Carmody blängde argt på varandra tvärs över förmaket. Flera söta och glada flickor hade kommit på besök. Ruby var vitklädd, hennes ögon glänste, och hennes kinder hade den grannaste färg. Hon skrattade och pratade i ett, och sedan de andra flickorna sagt farväl, tog hon Anne med sig en trappa upp för att visa henne sina nya sommarklänningar.
— Ännu har jag ett blått sidentyg liggande, men jag tycker det är litet tungt att ha på sommaren. Jag tror jag väntar och låter sy det i höst. Som du vet, ska jag ta lärarinneplatsen i
