— 88 —
Vitsand. Vad tycker du om min hatt? Lite djärv kanske, men vad gör det? Den du hade på dig i kyrkan i går var riktigt stilig. Men själv tycker jag nog bättre om litet klarare färger. Gav du akt på de båda dumma pojkarna inne i förmaket? De ha kommit bägge två fast beslutna att sitta ut varandra. Jag frågar inte ett dugg efter någondera av dem, det vet du bäst, Anne. Herb Spencer är den jag tycker om. Ibland tror jag verkligen, att han är den rätte. I julas trodde jag, att det var den unge läraren i Spencervale. Men så fick jag reda på någonting om honom, som gjorde, att jag inte ville ha honom. Du må tro, han blev något till förtvivlad — jag nästan blev rädd för att han skulle mista förståndet… Om ändå de där båda inbilska pojkarna inte kommit i kväll! Jag hade velat ha en trevlig pratstund med dig, Anne, jag har så mycket, som jag vill berätta för dig… Du och jag har alltid varit riktigt goda vänner och hållit ihop, inte sant, Anne?
Ruby smög sin arm kring Annes liv med ett klanglöst litet skratt. I samma sekund möttes deras ögon, och bakom den strålande glansen i Rubys ögon såg Anne något, som gav henne ett styng i hjärtat.
— Kom ofta och hälsa på mig, vill du inte det, Anne? viskade Ruby. Kom ensam — jag längtar efter dig.
— Känner du dig alldeles kry, Ruby?
— Kry? Ja, det vill jag lova — jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv. Det förstås — lunginflammationen i vintras satte ju ned mig en smula. Men se så’n färg jag har på kinderna! Jag måtte väl inte se ut som någon sjukling!
Rubys röst hade fått en viss skärpa. Hon drog sin arm ur Annes, liksom om hon blivit förtretad över något, och ilade hastigt utför trappan. Nere i förmaket fick hon tillbaka sitt strålande lynne, allt sitt glättigt utmanande övermod, och hon gick nu så helt och hållet upp i gyckel och skämt med de båda uppvaktande kavaljererna, att Anne och Diana kände sig tämligen överflödiga och snart nog togo avsked.
