Hoppa till innehållet

Sida:Drömslottet 1920.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På Grönkullas vind.

henne, hade under den tid, som gått, en smula lagt på hullet och fått en viss moderlig värdighet över sig. Men hennes ögon voro lika svarta och strålande, hennes kinder lika varmt röda och hennes skrattgropar lika söta som vid den nu långt avlägsna tidpunkt, då hon och Anne Shirley svuro varandra evig vänskap ute i Tallbackens trädgård. I sin famn höll hon en liten sovande svartlockig varelse, som under två lyckliga år för Avonleas värld varit känd under namnet »Lill-Anne Cordelia». Att Diana kallat sin flicka Anne, det kunde man ju förstå, men namnet Cordelia satte myror i huvudet på många. Någon Cordelia hade aldrig funnits vare sig i den Wrightska eller den Barryska släkten. Fru Harmon Andrews förmodade, att Diana hittat på namnet i någon struntroman, och hon bara undrade över, att Fred inte haft nog ruter i sig att helt enkelt förbjuda det. Men Diana och Anne tittade på varandra och småskrattade. De visste nog skälet till att Lill-Anne Cordelia fått heta så som hon gjorde.

— Ja, geometri låg aldrig för dig, sade Diana och log vid minnet. — Jag tycker, vad du bör vara glad att för framtiden få lägga all undervisning på hyllan.

— Å, jag tyckte nog det var roligt att undervisa — alla ämnen utom geometrien. De här tre sista åren i Summerside ha varit riktigt trevliga. Fru Andrews sade till mig, när jag kom hem, att jag kanske inte vunne fullt ut så mycket på bytet mellan undervisning och giftermål som jag föreställde mig. Man vet vad man har, men inte vad man får, tyckte hon.

Annes skratt, lika muntert och medryckande som förr i tiden, om också icke fullt så flickaktigt, klingade över vinden. Marilla, som i köket under henne höll på med att koka in plommon till sylt, hörde det och log. Så suckade hon vid tanken på, hur sällan det kära skrattet under kommande år skulle höras på Grönkulla. Ingenting i hennes liv hade någonsin skänkt Marilla så mycken lycka som underrättelsen, att Anne skulle gifta sig med Gilbert Blythe, men varje glädje måste väl föra med sig sin lilla skugga av vemod. Under de tre år Anne varit lärarinna i Summerside hade hon alltid varit hemma under

2