På Grönkullas vind.
ferierna och ofta gjort små påhälsningar över lördagen och söndagen. Men hädanefter fick man nog inte hoppas på mera än ett besök två gånger om året.
— Du ska inte bry dig om vad fru Andrews säger, sade Diana med den lugna tillförsikt ett fyraårigt äktenskap skänker. — Man kan ju förstås ha det litet motigt ibland också som gift. Du får inte vänta, att allting går, som om det vore smort. Men jag kan försäkra dig, Anne, att får man bara den rätte, så ligger det en stor lycka i att vara gift.
Anne måste dra på munnen — det var för roligt med denna min av djupgående erfarenhet, som Diana så gärna tog på sig.
— Men kanske också jag sätter den på mig, när jag varit gift i fyra år, tänkte hon. — Fast har man någon känsla för humor, så låter man bli.
— Är det avgjort ännu, var ni komma att slå er ned? återtog Diana och kramade om sin Lill-Anne Cordelia med den oefterhärmliga rörelse av modersömhet, som alltid genom Annes hjärta sände en varm våg av ljuvliga, ordlösa förhoppningar.
— Ja visst. Det var det jag ville tala om för dig, när jag ringde och bad dig komma hit ned i dag. Jag kan för resten knappt tro, att det är sant, att vi nu verkligen fått telefon i Avonlea. Det är en inrättning, som förefaller mig alldeles för nymodig och vidunderlig för den här älskade gamla platsen, som alltid varit så tyst och stillsam av sig.
— Det är Avonleas Unga samhällsförbättrare, som vi ha att tacka för telefonens införande, sade Diana. — Aldrig skulle vi ha fått vare sig ledning eller stolpar, om inte de tagit saken om hand och drivit den igenom. Och du må tro, att de stötte på motstånd. Men de gåvo inte tappt. Du gjorde en härlig sak för Avonlea, när du stiftade den föreningen, Anne. Så roligt vi hade på alla våra sammankomster! Kan du någonsin förgäta det ilsket blåa tingshuset och Judson Parkers tilltänkta rysliga annons om piller och plåster på landsvägsstaketet utmed hans tomt.
— Jag vet just inte, om jag är Samhällsförbättrarna så sysligt tacksam för deras införande av telefonen, sade Anne.
3
