Sida:Drömslottet 1920.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Besöket hos Leslie.

Jag ämnar inte låta doktor Blythe komma hem och ställa mig till svars för att jag låtit er gå rätt ner från Cape Leforces klippudde i tjockan. Det gjorde en kvinna en gång för fyrtio år sedan.

— Jaså, ni har varit och hälsat på Leslie, sade han, när han kom tillbaka.

— Det var min mening, men jag gick inte in, sade Anne och berättade, vad hon sett.

Kapten Jim suckade.

— Stackars liten! Stackars liten! Det är inte ofta hon gråter, fru Blythe — hon är så tapper och duktig. Hon måste känna det svårt, när hon gråter. Men en kväll som denna är särskilt påfrestande för en kvinna, som bär på en stor sorg. Det ligger någonting i luften, som liksom manar fram allt vad vi lidit — eller fruktat.

— Den är full av vålnader, sade Anne med en rysning. — Det var därför jag gick hit — jag ville trycka en mänsklig hand och höra en mänsklig röst. Här är så mycket icke-mänskligt i rörelse i afton. Till och med min egen drömstuga var full av sådant. Jag blev rent av utdriven… Därför flydde jag hit för att få sällskap av mitt eget kött och blod.

— Ni gjorde rätt, som inte steg in, fru Blythe. Leslie skulle ha tagit illa upp. Hon skulle inte heller ha tyckt om, att jag gått in med Dick, som jag hade ämnat göra, om jag inte mött er. Jag har haft Dick nere hos mig hela dagen. Jag låter honom vara hos mig så mycket jag kan för att lätta bördan en smula för Leslie.

— Är det inte någonting konstigt med hans ögon? frågade Anne.

— Lade ni märke till det? Jo, det ena är gråblått och det andra brunt — hans far hade det på samma sätt. Det var det, som sade mig, att jag hade Dick Moore framför mig därnere på Cuba. Det var minsann annars inte så gott att känna igen honom, avtärd, igenvuxen med tovigt skägg som han var. Jag förmodar ni har reda på, att det var jag, som fann honom och förde hem honom. Det där får jag nu alltid äta upp av

92