Sida:Drömslottet 1920.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Novemberdagar.

fröken Cornelia — hon säger, att jag skulle ha låtit honom stanna där han var. Men däri kan jag inte vara överens med henne. Det var det rätta att ta hem honom — och då fanns det ju inget val… Det är inte tu tal om det. Men mitt gamla hjärta svider, när jag tänker på Leslie. Hon är bara tjugoåtta år, men hon har ätit mera bröd med tårar än de flesta kvinnor ha hunnit med vid åttio års ålder.

De vandrade en stund under tystnad. Omsider sade Anne:

— Vet ni vad, kapten Jim, jag har aldrig tyckt om att gå med lykta. Jag har alltid en så underlig känsla utav, att alldeles utanför ljuskretsen, just där mörkret tager vid, omges jag av en härskara av hemlighetsfulla och illasinnade väsen, som titta på mig ur dunklet med onda ögon. Jag har haft den känslan ända från min barndom. Vad är skälet? Jag känner det aldrig så, när jag befinner mig helt och hållet i mörker — när det tätt sluter sig omkring mig — då är jag inte det minsta rädd.

— Jag har själv ungefär samma förnimmelse, sade kapten Jim. — Jag tror, att när vi ha mörkret alldeles inpå oss, är det en vän. Men när vi liksom skjuta det från oss — vilja frigöra oss från det genom lyktans sken — då blir det fientligt. Men nu lättar tjockan. Som ni kanske märkt, så blåser det upp en frisk västlig bris. Stjärnorna komma att vara framme, när ni nått hemmet.

Det voro de, och när Anne åter trädde in i sin drömstuga, glödde den röda askan ännu på härden, och alla skrämmande tankar voro som bortblåsta.



XIV.
Novemberdagar.

Den färgprakt, som i flera veckor strålat över hagar och dungar kring Fyra vindars udde, hade bleknat till en höstlig ton av milt blågrått. Det kom många dagar, då fält och strandängar sveptes i regnblandat töcken eller ryste för havsvindens

93