Julafton.
Anneflickan, den som har ett eget hem och en rar, rödhårig hustru — vad behöver egentligen han begära mera av livet?
— Jo, ännu en liten sak bör han begära, viskade Anne och tryckte ömt hans arm. — O, Gilbert — ibland har jag en känsla av, att det är mig omöjligt att vänta så länge som till våren!
XV.
Julafton.
I början talade Anne och Gilbert om att fara hem till Avonlea och fira julen där, men slutligen bestämde de sig för att stanna där de voro.
— Den första julafton vi fira tillsamman vill jag tillbringa i mitt eget hem, förklarade Anne.
Därav kom det sig, att Marilla såg ut, som om hon företagit en världsomsegling. Hon hade aldrig förut varit hundra kilometer från sitt hem, och hon hade aldrig ätit en julmiddag utanför Grönkullas hank och stör.
Tant Rachel hade lagat till och fört med sig en ofantlig plumpudding. Ingenting hade förmått övertyga den goda frun om att en medlem av den yngre generationen, därtill med akademisk bildning, skulle kunnat tillverka en ätbar plumpudding, men hon berömde i övrigt Annes sätt att sköta sitt hus.
— Anne är en duktig husmor, sade hon till Marilla inne i gästrummet samma kväll de anlänt. — Jag tittade i hennes brödask och i hennes grismatshink. Jag ska säga dig en sak — efter de båda pjäserna kan man alltid bedöma en husmor. Det fanns ingenting i hinken, som inte borde ha kastats bort, och inga torra brödkanter i brödasken. Det är klart, hon fick ju sin uppfostran hos dig, go’a du, men besinna — hon kom sedermera till högskolan. Jag märkte genast, att hon har mitt virkade täcke med tobaksbladmönstret på den ena gästsängen härinne, och din stora, konstflätade matta ligger framför eldstaden i vardagsrummet. Så’nt där gör, att man genast känner sig hemmastadd.
