Sida:Drömslottet 1920.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Julafton.

Annes första jul i hennes eget hem var så glad och angenäm som hon någonsin kunde önska sig. Dagen var vacker, med hög himmel och klart solsken, ett tunnt lager av den första snön hade fallit på själva julafton och förskönat världen. Bukten svallade ännu fri och glänsande i solen.

Kapten Jim och fröken Cornelia kommo till den tidiga middagen. Leslie och hennes man voro bjudna, men Leslie tackade avböjande, de brukade alltid vara hos onkel Isac West på julafton, sade hon.

— Hon har det hellre så, förtrodde fröken Cornelia Anne. — Hon står inte ut med att ta mannen bort med sig i sällskap med främlingar. Julen är alltid en svår tid för Leslie. Hon och hennes far brukade ha så mycket roligheter för sig om jularna.

Fröken Cornelia och fru Rachel kände sig icke särskilt dragna till varandra — båda voro vana vid att vara högsta hönset i korgen. Men det kom inte till några obehagliga sammanstötningar, ty tant Rachel hölls i köket och hjälpte Anne och Marilla med middagen, och Gilbert fick på sin lott att underhålla kapten Jim och fröken Cornelia — eller rättare sagt att låta sig underhållas av dem, ty en dialog mellan dessa båda gamla vänner och antagonister var i sanning aldrig tråkig.

— Det är mången god dag, sedan det hölls någon julmiddag här i huset, fru doktorinna, sade kapten Jim. — Fröken Russell for alltid till sina goda vänner inne i stan över helgen. Men jag var med om den första julmiddag som lagades här i huset — och det var skollärarens unga fru, som lagade den. Det är jämt sextio år sen i dag — och vädret var nästan ackurat detsamma — det hade fallit ett litet lager med snö, som täckte åsarna, och bukten låg där så blå som på en junidag. Jag var bara en pojke, och jag hade aldrig förr varit bjuden bort på middag. Jag var så blyg, att jag inte kom mig för med att äta mig mätt. Den försyntheten har jag Gud ske lov sedermera övervunnit.

— Det kan jag så innerligt väl tänka mig, sade fröken Cornelia, som sydde och snörpte av alla krafter.


98