Sida:Drömslottet 1920.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Julafton.

Sej hör du, Cornelia, nu är du för svår. Jag tror visst, att Baxter talar sanning för det mesta, men han ändrar åsikt så ofta, att det ibland kan förefalla, som om han inte gjorde det.

— Ja, nog låter det så både titt och tätt. Men det är klart att karlarna ska försvara varandra. Den ene korpen hackar inte ut ögat på den andra, sade fröken Cornelia och försjönk i tystnad över en rynkgarnering, som inte ville falla sig precis så som hon önskade.

Gilbert ansåg sig i sin egenskap av värd böra se till, att samtalet ej avtystnade, och kastade helt djärvt fram ett splitter nytt ämne.

— Fröken Cornelia är väl för kvinnornas politiskt rösträtt? sade han.

— Inte trår jag så mycket efter den för egen del, svarade fröken Cornelia föraktfullt. — Jag vet, vad det vill säga att sopa rent efter männen. Men någon gång i framtiden, då de ställt till en sådan himla röra i världen, att de varken veta ut eller in, så kanske de bli rätt så tacksamma åt att få skänka oss rösträtten och föra över bördan på våra axlar. Det är helt visst deras nätta uträkning. Det är gott, att kvinnorna ha tålamod, jag säger inte mer.

— Job var också en tålig man, inföll kapten Jim.

— Ja, han lär ha varit det. Därför var han också en så sällsynt fågel, att hans namn måst gå till eftervärlden, sade fröken Cornelia med överlägset hån. — Men dygden följer ju inte alltid med namnet. Minns du Job Taylor? Maken till stingslig och argsint gubbe har väl aldrig levat på denna sidan bukten.

— Men han hade ju ett fasansfullt huskors, Cornelia. Den hustrun kan inte ens du försvara. Jag glömmer aldrig, vad gubben Mac Allister sa' om henne på hennes begravningsdag: »Utan tvivel var hon en kristen kvinna, men hon hade satans eget humör.»

— Hon kunde nog pröva tålamodet, medgav fröken Cornelia motvilligt, men inte kan det ursäkta vad hennes egen man sa', när hon begrovs. Han åkte hem från kyrkogården i samma vagn som far min, och han öppnade aldrig munnen, förrän de

100