Julafton.
Det skulle aldrig falla henne in att sitta med armarna i kors ens vid juletid. Småbarn komma till världen utan hänsyn till om det är helg eller söcken, och en sådan liten gäst väntades just i en utarmad familj uppe vid Glen S:t Mary. Fröken Cornelia hade skickat upp en bastant middag åt hela hushållet, och nu ämnade hon med gott samvete äta sin egen.
— Du har nog hört, att vägen till mannens hjärta går genom hans mage, Cornelia, sade kapten Jim förklarande.
— Det tror jag fullkomligt — ifall han har något hjärta, svarade fröken Cornelia. — Det är väl därför, som så många kvinnor stå i spisen, tills de stupa — precis som stackars Amelia Baxter gjorde. Hon dog juldagsmorgonen i fjor, och när hon låg på sitt yttersta, sade hon, att detta var den första juldag, alltsedan hon gifte sig, som hon inte lagat middag åt tjugofem personer. Det var nog ett skönt ombyte för henne. Jaha, nu har hon varit död ett helt år, så rättnu lyser det väl för änklingen.
— Jag har hört, att han går på friarefötter redan, sade kapten Jim och blinkade åt Gilbert. — Var han inte uppe hos dig härom dagen i sina svarta begravningskläder, söndagsblad och manschetter?
— Nej, du, han var inte det. Och inte är det värt han kommer heller. Jag ville inte ha honom för längese’n, när han ändå tog sig någonting ut för världen. Sekunda vara vill jag visst inte ha, om den också bjudes mig på en silverbricka. Om Horace Baxter berättas det för resten, att han råkade i ekonomiska svårigheter i somras ett år sedan, och då bad han Herren om hjälp. Och när hustrun sedan dog, och han fick ut livförsäkringen, sa’ han, att han trodde sig se Herrens finger i detta och att det var en härlig bönhörelse. Men så’na ä’ karlarna.
— Har du verkligen något bevis på, att han sa’ så, Cornelia?
— Bara hans egna ord, men de kanske inte få gälla så mycket. Robert Baxter talar sanning bara när det särskilt lämpar sig.
99
