Nyårsvaka vid fyren.
under mig — inga väggar omkring mig eller tak över mig — jag svävar uppe bland stjärnorna.
Kapten Jim hängde upp sin fiol på dess plats bredvid en stor ram, innanför vars glas en mängd sedlar sutto uppfästade.
— Finns det månne någon annan ur herrskapets bekantskapskrets, som har råd att tapetsera sin vägg med sedlar? frågade han. — Här sitta tjugo tiodollarsedlar, inte värda glaset, som täcker dem. Det är gamla sedlar från banken på Prins Edwards ö. Jag hade dem hemma hos mig, när banken gick överända och inte längre kunde inlösa dem, och så tog jag och satte in dem i glas och ram, dels för att alltid ha i minnet, att man inte ska sätta sin lit till banker, dels för att skaffa mig en liten föreställning om, hur det känns att vara miljonär. Tjänare, Förste styrman, välkommen tillbaka! Var inte rädd — nu är oljudet och skojet slut för i afton. Det gamla året har nu jämt en timme att dröja kvar hos oss. Jag har sett sjuttiosex nya år komma glidande över viken därborta, fru doktorinna.
— Du kommer att få se etthundra, sade Marshall Elliott.
Kapten Jim skakade på huvudet.
— Nej — det ville jag för övrigt icke — åtminstone tror jag inte det. Döden får en vänligare uppsyn, ju äldre vi bli. Fast hur det är — alla vilja vi ju ändå i det längsta hålla liemannen på avstånd. Tänk på gumman Wallace upp vid The Glen! Hon har väl gått igenom alla tänkbara sorger i sitt liv, stackaren, och alla sina anhöriga har hon mist. Alltid säger hon, att hon ska bli glad, när hennes befrielsetimme slår, hon har minsann vankat länge nog i den här sorgedalen… Men tar det något åt henne, då får man se på annat! Det hämtas doktor från stan och examinerad sjuksköterska och medicin nog för att förgifta en bulldogg. Livet är nog en tåredal, jag vill gärna tro det, men alltid finns det folk, som sätter ett nöje i att lipa.
De tillbragte det gamla årets sista timme i stillhet omkring elden. Ett par minuter före midnatt reste sig kapten Jim och öppnade sakta dörren.
107
