Sida:Drömslottet 1920.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nyårsvaka vid fyren.

sade kapten Jim. — Han stannar aldrig inne så pass länge, att han kan hinna få den rätta njutningen. När vi skaffat oss orgeln i S:t Marys kyrka och den nye organisten började spela, så störtade gamle Elder Richards upp från sin plats som stungen av en broms och gnodde utför gången med en vådlig fart. Och det påminde mig så livligt om alla de gånger Förste styrman satt i väg för att slippa höra mitt fiolspel, att det var nära att jag brustit i gapskratt mitt i kyrkan.

Det låg någonting så eggande och lockande i det sätt, varpå kapten Jim kvintilerade på sin fiol, att det snart började rycka i Marshall Elliotts fötter. Han hade varit en ryktbar danskavaljer i sin ungdom. Rätt som det var, rusade han upp och räckte händerna mot Leslie. Hon antog genast inbjudningen. Och så började de virvla runt det av eldskenet upplysta rummet med lätta och smidiga och dock så taktfasta rörelser. Leslie tycktes gå upp i dansen med hela sin själ — det ömsom vilda, ömsom veka och smekande, som bodde i denna musik, såg ut att ha fått makt med henne och tagit henne fången. Anne kunde ej taga sin beundrande blick från henne. Sådan som i afton hade hon aldrig sett henne. All den rika och varma känsla, varav hennes natur var mäktig, tycktes ha frigjort sig och tog sig uttryck i kindens rodnad, blickens glans och rörelsernas rytmiska behagfullhet. Ej ens åsynen av Marshall Elliott med den långa manen och det yvikt svallande skägget kunde förstöra tavlan. Den gjorde den blott mera fantastisk. Marshall såg ut som någon av forna tiders vikingar, som svängde i dansen en av nordens väna blåögda och gullhåriga döttrar.

— Det var den vackraste dans, jag sett i min levetid, och jag har ändå skådat åtskilligt i den vägen, förklarade kapten Jim, då stråken slutligen föll ur hans trötta hand.

Leslie sjönk ned i sin stol, andlös och skrattande.

— Jag är tokig i att dansa, sade hon med låg röst till Anne. — Jag har inte dansat, sedan jag var aderton år — men jag vet ingenting roligare. Musiken rinner genom mina ådror som kvicksilver, och jag glömmer allt — allt — bara inte det förtjusande i att röra sig i takt efter den. Det finns inget golv

106