Vintern bryter in.
styrman kunde bli förgiftad eller ihjälbiten av hundar inåt landet. Visst är det en smula långsamt med varken lampan eller vattnet till sällskap, men bara ens goda vänner titta till en ibland, ska man väl stå ut.
Kapten Jim hade en isjakt, och mången gång hade de härliga utfärder, då Leslie, Gilbert och Anne susade fram med honom i svindlande fart över den glatta och gungande isen ute på redden. Anne och Leslie gåvo sig också ut på skidor tillsammans över fälten, över den tillfrusna hamnen, när en snöstorm rasat eller framåt skogsvägarna uppåt The Glen, där träden nu stodo som stelnade, orörliga bågvalv. De kommo mycket gott överens under sina långpromenader eller sina pratstunder vid brasan. Vardera hade någonting att ge den andra — vardera hade nöje och behållning av vänskapligt tankeutbyte och förtrolig tystnad, vardera blickade tvärs över de vita gärdena mellan de olika hemmen med en behaglig känsla av att på den andra sidan bodde en god vän. Men trots allt hade Anne en förnimmelse av, att det alltid stod en mur mellan Leslie och henne — en känsla av tvång, som aldrig helt och hållet försvann.
— Jag begriper inte, varför jag inte kan komma henne närmare, sade Anne en kväll till kapten Jim. — Jag tycker så mycket om henne — jag beundrar henne så oförställt — jag vill så gärna ge henne en riktigt varm plats i mitt hjärta och samtidigt krypa in i hennes. Men jag kommer aldrig över den där stängande muren.
— Ni har varit för lycklig i hela ert liv, fru Blythe, sade kapten Jim tankfullt. — Jag skulle tro, att där ha vi skälet, varför ni och Leslie aldrig kunna komma riktigt tätt intill varandra. Muren mellan er har rests av alla de sorger och bekymmer, hon fått pröva på. Det rår inte hon för och inte ni heller — men muren finns där, och ingendera av er kan slå ned den.
— Min barndom var inte så vidare lycklig, innan jag kom till Grönkulla, sade Anne och blickade drömmande ut genom fönstret på den stilla, vemodiga, döda skönheten hos de kala trädens skuggor på den månbelysta snön.
109
