Sida:Drömslottet 1920.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vintern bryter in.

Kan så vara — men det var ändå inte annat än den allmänna stämning av olust och vantrevnad, vari ett litet ensamt och försummat barn lever. Någon tragedi har inte brutit in över ert liv, fru Blythe. Och stackars Leslies har varit nästan uteslutande tragedi. Hon känner instinktivt, skulle jag tro, fastän hon själv knappt har det klart för sig, att det finns en hel del i hennes liv, som ni inte kan bli delaktig av eller förstå, och därför håller hon er utanför det. Ni vet nog, att om vi inom oss ha någonting som ömmar, så sky vi en annan människas beröring, som gör ont. Det där gäller för själen likaväl som kroppen. Leslies själ är — om jag får lov att använda det uttrycket — nära nog hudlös, och därför är det inte underligt, att hon är skygg och gömmer undan den.

— Ja, om det bara vore det, skulle jag inte bry mig om det, kapten Jim. Det skulle jag förstå. Men det finns tillfällen — inte ofta: men det händer ändå — då jag nästan frestas tro, att Leslie inte tycker om mig. Ibland uppfångar jag i hennes ögon ett uttryck av — ja, jag kan inte få det till annat än motvilja och agg — det går fort över, men att jag sett det, är säkert. Och det sårar mig, kapten Jim. Jag är inte van att man tycker illa om mig, jag har gjort mig så mycken möda för att vinna Leslies vänskap.

— Ni har vunnit den, lilla doktorinna! Gå inte och gör er några dumma inbillningar att Leslie inte tycker om er! Gjorde hon inte det, skulle hon absolut undvika er, och ni äro ju ändå ganska mycket tillsammans. Jag känner Leslie Moore — tro ni mig!

— Första gången jag såg henne, då hon kom drivande med sina gäss och Gilbert och jag åkte förbi på landsvägen, såg hon på mig med precis samma uttryck, återtog Anne. — Det kände jag, hur betagen jag just då blev av hennes skönhet. Det låg någonting hätskt i den där blicken, som hon mätte mig med — det var inget misstag, kapten Jim.

— Då hade hon nog någon av sina särskilt mörka stunder just då, när ni råkade komma i hennes väg. Det tar åt henne tid efter annan… Och inte får man egentligen döma henne

110