Sida:Drömslottet 1920.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vintern bryter in.

hårt för det. Här går Leslie, så vacker och begåvad, att hon kunde duga till drottning, och i stället stänges hon i bur och får försaka allt vad en kvinna sätter värde på, och hela hennes livsinnehåll är att sköta om sin idiotiske manstackare. Men det vill jag säga er, fru Blythe, att jag tror ändå hon föredrar den här tillvaron, sådan den då är, mot det liv, hon förde med Dick, innan han reste bort. Det där är ett mycket ömtåligt kapitel… Men ni har varit av stor nytta för Leslie — hon har blivit en annan människa, sedan ni kom till Fyra vindar. Vi gamla vänner se skillnaden, om också inte ni själv gör det. Fröken Cornelia och jag talade just om'et i förra veckan, och det var ett av de ytterst få ting, vari vi voro fullkomligt överens. Så kasta ni mans över bord den dumma tanken, att hon inte skulle tycka om er!

Detta hade sig dock icke så lätt för Anne, ty det fanns otvivelaktigt tillfällen, då hon med en instinkt, som icke lät sig bekämpa av några förnuftsskäl, kände, att Leslie hyste någon underlig och oförklarlig antipati mot henne. Stundom grumlade denna hemliga övertygelse behaget av deras goda kamratskap, men ofta förmådde hon nära nog jaga bort den. Men den lilla dolda taggen satt kvar, och Anne kände, att den när som helst kunde ge henne ett stygn. Och hon sårades djupt därav den dag, då hon för Leslie berättade om det, som våren skulle föra med sig till det lilla drömhemmet. Leslie såg på henne med ögon, som hade att hårt och fientligt uttryck.

— Jaså, du skall få det också, sade hon med halvkvävd röst. Och utan att tillägga ett enda försonande ord hade hon vänt om och gått hem tvärs över fälten.

Anne blev djupt sårad, och under en god stund hade hon den känslan, att hon aldrig mera skulle kunna tycka om Leslie. Men när Leslie en kväll kort därefter kom och hälsade på, var hon så vänlig och hjärtlig och ömsint, att Anne ej kunde stå emot henne utan både förlät och glömde. Men hon berörde aldrig mera med Leslie sina glada förhoppningar, och Leslie bragte ej heller ämnet mera på tal. Men en afton, då senvintern höll på att förbytas till tidig vår, kom hon över till det

111