Sida:Drömslottet 1920.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vårdagar.

tänka på välfyllda linneskåp och förrådskammare, som det luktar gott om. Skollärarens fru hade alltid blad av myskmadra liggande bland sina näsdukar. Ni kan lägga den här lilla buketten bland era, fru Blythe. Jag tycker inte om såna där köpparfymer, men en doft av myskmadra eller lavendel kan, gärna följa med en fin och älsklig dam.

Anne hade icke med någon vidare hänförelse omfattat idén att kanta sina blomsterrabatter med quahog-snäckor, hon ansåg dem som en tämligen smaklös och onödig trädgårdsdekoration. Men inte för någonting i världen ville hon såra kapten Jims känslor, och hon tackade honom hjärtligt för hans välmening. Och när kapten Jim med stolthet infattat varje rabatt med en ram av de stora, gräddvita snäckorna, fann Anne till sin häpnad, att hon tyckte om effekten. I en villaträdgård eller till och med uppe vid The Glen skulle de ej ha passat, men här i den gammalmodiga trädgården till den lilla drömstugan, dit havsbruset som oftast nådde upp, verkade de riktigt i stil.

— De ta sig verkligen utmärkt bra ut, sade hon på fullaste allvar.

— Skollärarens hustru hade alltid snäckor kring sina rabatter, sade kapten Jim. — Och så'n hand hon hade med blommor! Hon såg på dem — och rörde vid dem — och de växte som galningar. Somliga ha den där märkvärdiga fallenheten — jag skulle tro, att ni har det med, lilla doktorinna.

— Åh, jag vet just inte det… Men jag älskar min trädgård och jag älskar att påta och arbeta i den. Att knåpa med grönskande växter, se, hur nya skott komma fram för varje dag, hur de söta knopparna bilda sig i bladvecken — det är ju som att lägga hand vid själva skapelsen, tycker jag. Just nu är min trädgård bara löften och förhoppningar — men vänta litet, får ni se!

— Jag kan inte annat än förvånas, när jag tittar på de små bruna, skrynkliga fröna och tänker på den färgprakt, de innehålla, sade kapten Jim. — När jag tänker på de fröna och deras förvandling, finner jag det inte svårt alls att tro, att vi ha själar,

116