Sida:Drömslottet 1920.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Vårdagar.

som skola leva i andra tillvarelseformer. Man skulle väl knappast kunna tro, att det finns liv i de där små oansenliga tingestarna av vilka somliga inte äro större än ett dammkorn — liv och färg och doft — om man inte själv hade sett undret.

Anne, som nu räknade sina dagar likt silverkulorna på ett radband, kunde ej längre företaga de långa vandringarna ut till fyren eller uppåt landsvägen mot The Glen. Men fröken Cornelia och kapten Jim kommo ofta på besök i det lilla huset. Fröken Cornelia var det just uppiggande elementet i Annes och Gilberts tillvaro. De skrattade så de kunde gå åt, för varje gång hon avlägsnat sig, så originella voro hennes åsikter och så drastiskt hennes språk. När kapten Jim och hon råkade komma samtidigt, fingo åhörarna högtidsstunder. Det fördes ett våldsamt ordkrig, fröken Cornelia var den anfallande, och kaptenen höll sig på defensiven med skickliga framstötar då och då.

Anne bannade en gång kaptenen för att han var så retsam mot sin gamla väninna.

— Inte vill ni väl ta ifrån mig det största nöje jag har i mitt liv? småskrattade den oförbätterlige. — Det är ju föresten alltid jag, som får på huden. Orden tryta henne aldrig, och talar jag någon gång om fruntimmerslogik, så är det som att slå vatten på gåsen. Och ni och gemålen, där han sitter bakom sin dörrspringa, ha minsann lika roligt som jag.

Kapten Jim kom en annan afton och hade med sig liljekonvaljer åt Anne. Trädgården var full av de fuktiga, doftande ångor av mylla och spirande växtlighet, som lösa sig om våraftnarna. Ett mijölkvitt dis stod över havets horisontlinje, matt belyst av nymånen, och stjärnorna hade börjat träda fram på fästet. En kyrkklocka på andra sidan bukten sände ut sin milda klang. Det metallklara ljudet flöt fram genom den mörknande rymden, steg och sjönk och smälte samman med havets sakta klunkande sorl. Kapten Jims doftande konvaljer bidrogo till att ytterligare förhöja den blida och fridfulla vårkvällens stämning.

— Jag har inte sett några konvaljer på hela året, och jag har saknat dem, sade Anne och begrov sitt ansikte i dem.

— De växa heller inte här på trakten, man måste ända bort

117